Not That Kind of Girl av Lena Dunham

Jag älskar Girls. Vi kan börja där. Jag älskar Dunmhams humor och hennes ”aggressiv självaccpetans”. Not That Kind of Girl är dock not that kind of funny. Jag är tveksamt positiv, men inte hänförd (som jag så gärna vill bli).

Boken är anekdotiskt uppbyggd där Dunham går igenom olika ämnen: Kärlek & sex, Kropp, Vänskap, Jobb och Det stora hela (livet och döden), men hoppar friskt mellan minnesfragment och helt utan kronologi. Jag gillar hennes berättarstil och jag gillar forfarande hennes humor, men boken blir något för anekdotisk och avsaknaden av en röd tråd (kronologi?) i texten gör att jag snart tröttnar. Emellanåt blir texten tämligen ointressant, vilket smärtar mig att säga. Ja, jag är något besviken.

Det är dock hög igenkänning på vissa ställen, till exempelvis när hon pratar om sin rädsla för döden. Vi är ganska lika där. Döden är ständigt närvarande på något skrämmande sätt. Och jag kan finna mig själv, likt Dunham, gå och fundera på om alla de här människorna är medvetna om att de kan dö? Eller bli illa berörd när jag ser den gamla damen stå och vänta vid busshållplatsen. Hur tänker hon om döden? Denna dödsskräck är på intet sätt produktiv eller hälsosam, snarare begränsar det livet.

´Varför har du så bråttom med att dö?´ Jag blev chockad av frågan, till och med lite sur. Det här handlade inte om mig! Det handlade om det universella tillståndet, vilket jag råkar ha ett exceptionellt klarsynt perspektiv på tack vare min oförmåga att bara strunta i det, som andra mentalt inkompetenta dårar gör! Jag hade aldrig tänkt på det så, men Matt hade rätt. Hypokondrin. Intensiteten i mina reaktioner inför döden, och min oförmåga att släppa detta ämne om det i något sammanhang kommit upp. Mitt behov att klargöra för alla att det kommer hända dem också. Mitt behov att tänka på döden. Är det som manifesterar sig som rädsla egentligen någon slags insikt att vägra vara ung? Ung, med alla medföljande risker, förödmjukelser och osäkerheter, pressen att göra allt innan det är för sent.

Därefter listar Dunhamn sina tio värsta hälsonojor och här skrattar jag faktiskt högt. Även denna gång på grund av hög igenkänning och hennes svarta humor. Jag är rädd för allt på den listan förutom lampdamm. Inte heller var jag rädd för binjureutmattning, då jag inte visste att detta fanns. Det kan jag härmed skriva upp på min lista. Tack hörrö!

Vi är alla rädda för cancer. Vad jag förstår är det ett hot som alltid lurar i din kropp, men som inte är ett problem förrän det blir det. Hotet kan leva var som helst, från levern till det där förtjusande födelsemärket på din höft, och kan antingen betyda döden eller startskottet för dina memoarer. Jag är inte tillräckligt rädd för att börja ta långa promenader, men jag är ganska rädd.

Jag hade kunnat vara utan hundra sidor sexsnack (och inte på grund av prydhet). Jag är helt enkelt inte speciellt intresserad. För att vända på det hela: jag hade gärna läst mer om processen bakom Girls och hur det gick till när den skrevs. Jag önskar att hon skrivit mer om sitt tvångssyndrom (hon nämner det bara förbigående och att hon gått i terapi och äter medicin, men inte så mycket mer än så).

Den som vill veta mer om Dunham ska helt klart läsa den, men förvänta dig inte för mycket. Den är lättläst och går rasande snabbt att läsa, men innehållsmässigt har jag mer att önska.

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Ve, ve, ve! Det blir höst i år igen! Mörkret sänker sig på många de vis, men en brukar kunna trösta sig med att just höstutgivningen brukar vara extra spännande. Näst intill övermäktig. Vad passar då inte bättre än att göra en enkät för att sortera och kategorisera höstutgivningen. Häng på vettja!

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Som alltid; man pendlar mellan eufori och förtvivlan. Same old, same old: ”Så många böcker, så lite…”

Jag längtar särskilt efter: Vassa föremål av Gillian Flynn och Rävsång av Christin Ljungqvist

Jag blev förvånad över: att jag inte har läst Prodigy, som är fortsättningen på Marie Lus Legend. Nu kommer den avslutade delen i trilogin: Champion. Oups!

Jag är nyfiken på: Outtalat av Sarah Rees Brennan och När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidson. Två väldigt olika böcker men väcker lika mycket nyfikenhet.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Allegiant av Veronica Roth – inte minst för att se om Tris får lite mer ”jävlar anammar” som jag saknade i del två. Här kan du läsa om del Divergent och Insurgent.

Skärmavbild 2014-08-13 kl. 22.33.42

En debutant som låter spännande: Annika Koldenius Vi var alltid beredda, men i ärlighetens namn så får den nog vänta ett tag. Jag glider undan av samma anledning som varför Kristian Gidlunds I kroppen min ligger oläst. Smärtan!

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändåRamona av Marta Söderberg. Ordet ”svärta” nämns i presentationen, vilket har en märklig dragningskraft för undertecknad.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Nej inga överraskningar. Jag ser dock en röd tråd i det som lockar – inte för tungt (utmana inte läslusten allt för mycket).

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Not That Kind of Girl av Lena Dunham. Älskar Girls och imponeras av Dunhams manus, så självklart vill jag läsa hennes bok.

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Hem av Toni Morrison (Det är ju inte så att det är någon risk att den där att-läsa-högen sinar, så alternativ finns.)

Höstmotto: Läs för bövelen!