Jodå hon lever… Kanske.

Om det finns en bloggutmattningsvägg, så är jag helt klart där och dunkar och dunkar. Jag varken läser eller bloggar, vilket inkluderar att läsa andras bokbloggar. Jag följer dock hjälpligt med via sociala medier, trots att jag sällan ger mig till känna. Och ja, jag känner mig otroligt kulturellt fattig just nu.

9789127135864Jag skulle kunna skriva ett inlägg om Julia Skotts tankeväckande Kroppspanik. Trots att det var en månad sedan den blev utläst, så grunnar jag fortfarande på innehållet. Jag kommer dock aldrig till skott(!) att börja formulera mig. Det är så otroligt värdeladdat för mig, vilket möjligtvis gör att det blir än svårare att skriva om den. Jag skulle kunna berätta om mitt ambivalenta förhållande till min egen kropp – hur å ena sidan den trotsiga sidan av mig vill slå mig fri från samhällets värderingar och skrika ut min rätt att få se ut som jag gör, å andra sidan hur jag gång på gång går i fällan och slår på mig själv, hur jag har ”låtit” min kropp förändras och vad jag tror andra ser.

Jag skulle kunna berätta om återkommande läkarbesök där läkaren tar upp min vikt och till slut tvingar upp mig på en våg (som om jag vore totalt blind för min egen spegelbild eller att kläderna inte längre passar). Jag skulle också kunna skriva om hur jag känsloäter och hur mat kan användas såväl som morot, piska, belöning som bestraffning. Hur ångestladdat varenda tugga kan vara och hur osannolikt medveten jag är om varenda matbit som jag tuggar (inget går denna matskadade hjärna förbi trots att kroppen kanske tycks skvallra om annat). Hur otroligt energikrävande den här medvetenheten är.

Och för att runda av eländet skulle jag kunna skriva om hur ångestladdat ett klädinköp kan vara, hur förnedrande det är att inse att vissa affären inte vill ha mig som kund överhuvudtaget. Jag skulle kunna exemplifiera genom att lyfta fram hur en större klädkedja har valt att ta bort avdelningen med stora storlekar och flytta denna till en affär utanför city. Allt det här skulle jag kunna skriva om, men jag hittar liksom ingen ork. Men läs boken (nog stärktes trotssidan)!

Jag skulle också kunna skriva ett inlägg om en bok som numer skapar kräkreflex så fort jag hör ”min inre gudinna”, men även den lämnar jag därhän. Inte ens nyfikenhetens ID-100215390behag fick mig att orka igenom hela boken och jag bannar istället mig själv att jag trots en fantastisk Att-läsa-hög här hemma vigde min dyrbara och numer sällsynta lästid till denna femtio nyanser av katastrofläsning. Möjligtvis borde det bli underhållande att för en gång skull få såga en bok, men mina rader här torde inte lämna några frågetecken kring vad jag tycker.

Avslutningsvis skulle jag kunna skriva om bokrean, om vårens bokutgivning, Bokbloggarnas litteraturpris och om hur pepp jag är inför årets biopremiärer (jag säger bara Hazel och Augustus!), men jag tyar inte. Inte just nu. Kanske imorgon…