Torka aldrig tårar utan handskar avsnitt 3

”Jag gråter faktiskt också varje gång jag ser 3 delen. Jag har vissa scener jag inte kan motstå- den medelålders Benjamin på kyrkogården när han äntligen får komma till Rasmus grav och berätta om hans lidande, och när Paul begravs och de sjunger Mitt enda liv.” (Jonas Gardell)

Det går nog att värja sig, tänkte jag innan programmet började. Är jag beredd så ska nog även jag kunna få kontroll på känslorna. Men jag var inte beredd på vad som komma skulle. Vissa scener kom som en käftsmäll – bara så där PANG! Och vissa scener smög sig på och så fulgrät jag lite till.

TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar är slut och som jag misstänkt så kunde jag inte hålla mig borta. Men jag får faktiskt än mer längt till andra och tredje boken då jag är övertygad om att jag får mycket mer då. En större förståelse, fler berättelser och än fler känslostormar att ta mig igenom. Andra delen i romanen finns att förhandsbeställa i december och släpps i januari 2013.

TV-serien har fått en enorm spridning och det snackas om den överallt och bland alla. Ung som gammal. Den berör och upprör – kanske för dess fundamentala innehåll: liv, död och kärlek. Jag snackar om den med vänner, med kollegor, min mor, min syster och med pensionärerna i läsgruppen. Det diskuteras på Twitter, på Facebook och bland bloggar. Nedan två talande exempel från chatten som följde på programmet:

    

Jonas Gardell väcker känslor som ilska, ångest och skam. Han lyckas väcka oss genom en författares förnuft och känsla –  utan romantiserande sentimentalitet. Döden är inte vacker. Det är den sällan utanför filmens värld. Människor handlar fel. Människor förändras. Kärleken är dock vacker oavsett.

Jag stänger in, bäddar in och försöker glömma lite grann och inväntar Torka aldrig tårar utan handskar – sjukdomen.

PS. Det finns så mycket mer att säga. Om manus. Om regin. Om skådespelarinsatserna. Jag får liksom inte riktigt till det. De var dock fantastiska. Jag vill bara packa ihop dem och krama om dem – allihopa. DS.

Vill du läsa mer om Jonas Gardell och Torka aldrig tårar utan handskar kan du göra det här.

Skrapar ihop resterna efter Torka aldrig tårar utan handskar

Det är dagen efter igen. Dagen efter Torka aldrig tårar utan handskar del 2 – Sjukdomen och jag försöker att sopa ihop känslorna, som ligger och skräpar på TV-rumsgolvet, för att få ner dem i ett genomtänkt inlägg. Men det är svårt att finna ord. Svårt att finna en röd tråd i mina tankar.

Jonas Gardell varnade i SVT:s chatt efter första avsnittet att “Avsnitt 2 och 3 (liksom i bok 2 och 3) blir det mycket mycket tårar! Mitt hemliga mål – rusig av högmod – är att få en hel nation att äntligen sörja alla de underbara killar som inte fick leva sina liv!” Och nog blev det tårar, krypande ångestkänslor och scener där du inte vågade andas!

Tycker du att del 1 var hjärtskärande, får del 2 beskrivas såsom känslomässigt krossande (kan inte komma på några mindre klichéaktiga ord). Stefan Sauks rollprestation kom som en emotionell storm och lamslog mig. Sorgen den pappan kände kröp upp i soffan hos mig. Men där var så mycket mer: Benjamins ensamhet, känslokalla sjukdomsbesked och smärtsamma sjukdomsbilder som du instinktivt vill värja dig ifrån. Samtidigt är den fylld av kärlek som kontrast till de svåra scenerna – kärlek mellan Rasmus och Benjamin, vännerna och mellan föräldrar och barn.

Jag vill inte berätta så mycket mer för att förstöra något för er som ännu ej sett och för er som väntar in bok 2. Avsnittet ligger på SVT-play här och boken Torka aldrig tårar utan handskar del 2 – Sjukdomen kommer förhoppningsvis ut i januari 2013.

Till alla oss som är vi med Gardell

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ruskar om, rör runt och vi vaknar till. Alla blir på ett eller annat sätt påverkade av hans historia. De senaste dagarna har jag haft många besökare på bloggen och antar jag att det är han som drar. Det är Gardell som berör.

Många är vi som har recenserat boken och vi tar alla upp det som gör Gardell så speciell. Han har en ton som gör att alla känner sig delaktiga i historien. Hans persongalleri visar bredden av hur vi människor är – alla är vi barn av livets förväntningar och han visar hur vi formas hårt i våra föräldrars, skolas, kompisars och samhällets ibland kantiga formar. Under resans gång far vi runt i livets flipperspel och vi blir alltmer kantstötta och naggade i själen. Ibland kan den ursprungliga formen knappt vara urskiljbar. Vi skapas av livet. Av dess hårdhet och dess kärlek. Livets leklera.

Gardell visar även oss hur vi kan slå oss fria från våra formar, hur vi själva kan fila bort kantigheterna, välja vilken sida som ska slå emot i väggen eller laga i med annan fogmassa. Du kan själv välja färg på livets leklera.

Många är vi som har ett ”vi” med Gardell. ”Gardell och jag”. När du ensam flippar runt i spelet och inte riktigt vet vem eller vad som slår. När du förlamas av ensamheten mitt i flersamheten. När du inte själv kan skönja alla dina kantstötningar eller varför de hamnade just där. Någonstans på vägen vände jag mig till litteraturen. Då fann jag Gardell. Jag läste. Jag grät. Jag skrattade. Och vi blev ”vi”. Sen tappade vi bort varandra under några år, men nu står han här igen och ger mig ”en rak höger direkt mot hjärtat.”

Få är ni författare som rör mig ända in i själen. Khaled Hosseini gjorde det ett par gånger. Cormac McCarthy har gjort det en gång. Djupt. Joyce Carol Oates gör det ofta. Och så har vi Gardell som bar iväg mitt tonsårsjag och visade att det var helt okej att vara kantstött och att det är inte kanterna som är jag, utan kärnan av massan.

Jag känner många som har ett ”vi” med Jonas Gardell. Senast läste jag Fiktiviteter-Helenas personliga inlägg. Finner ni fler så länka gärna i kommentarsfältet.

Dagen efter

Det går inte att hymla med att jag hade skyhöga förväntningar på Torka inte tårar utan handskar. Boken tog ett rejält tag i magtrakten och satte in en ”en rak höger direkt mot hjärtat”. Jag hade gärna låtit boken vila en stund till, låta den riktigt sjunka in och de virvlande småtankarna skulle få ha stillats innan jag såg på filmatiseringen. Jag kunde dock inte låta bli. Nyfikenheten tog över och jag gjorde mig beredd med kramkudde och gråtnäsdukar. Och inledningsscenen blev precis så gastkramande som den var i boken. Instinktivt så vill du blunda och vända blad, men du sitter kvar och håller andan och tar emot den enorma ångeststorm som scenen förmedlar.

Levde den då upp till mina förväntningar? Ja, den var så känslosam och fruktansvärd och fantastisk som boken är. Adam Pålsson och Adam Lundgren är helt lysande som Rasmus och Benjamin och du fick deras bakgrund presenterat på ett trovärdigt sätt. Gardell står själv för manus och han  lyckas få med alla de nyckelmeningar som du minns från boken: ”Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig” och slutscenen i ett snövirvlande Stockholm är precis som jag föreställt mig.

Finns där inget att vara kritisk emot? Jo, faktiskt. Jag saknar några saker: dialekter (alla talar likadant!), en icke ryckigt animerad älg (kunde t.o.m. ha utelämnat helt), föräldrarnas situation som har en mer framträdande roll i boken och Reines hjärtskärande historia. Det är ju så. Film kan aldrig leva upp till bok. En bok ger läsaren så mycket mer, du får en större historia, du kan läsa om, stanna upp och det är du som styr lästempot.

Tycker du att Kärleken var tårar och smärta så är det ingenting mot vad som väntar: ”Avsnitt 2 och 3 (liksom i bok 2 och 3) blir det mycket mycket tårar! Mitt hemliga mål – rusig av högmod – är att få en hel nation att äntligen sörja alla de underbara killar som inte fick leva sina liv!” Detta och mycket mer går att läsa i den chatt med Jonas Gardell som ägde rum på SVT.se efter gårdagens Torka aldrig tårar utan handskar (här).

Frågan nu är dock om jag ska se avsnitt 2 och 3 innan jag läst klart romanen. Om jag kan stilla min nyfikenhet så spelar jag nog in och inväntar bok 2 som kommer i januari.

Du har väl inte glömt

kvällens premiär av den nyskrivna dramaserie Torka aldrig tårar utan handskar. Det är tre entimmes avsnitt och bygger på romantrilogin med samma namn av Jonas Gardell. Ladda med kramkudde och gråtnäsdukar. Och var beredd: den slår en rak höger direkt mot hjärtat! Läs gärna min recension på boken här. Serien ser du i SVT1 20.00 och i SVT Play.

    

Ikväll är det även (äntligen) dags för Homeland säsong två. Lär gärna om den här. Samma kanal(-er) som ovan kl 22.00.

Babel, Khemiri och Gardell

Jag är ingen fantast av Babel. Jag vet. Fruktansvärt på alla de vis. Skäms på mig. Jag borde ju gilla detta, men det är dagens sanning. Står Babel på så finns det några vanliga scenarion att välja mellan: 1) jag somnar 2) omedvetet greppar jag fjärrkontrollen och zappar 3) jag börjar läsa boken som med största sannolikhet vilar i mitt knä. Det sista alternativet är att föredra men sen står det ganska jämnt och väger mellan det första och andra alternativet.

Men är det jag vill komma fram till?! Jo, att på söndag så vill jag minsann titta. Då kommer två av mina svenska favoriter dit: Jonas Hassen Khemeri (jag veeet tredje inlägget om honom på en vecka) och Jonas Gardell. Båda är aktuella med nya böcker och den sistnämnda även med en nyskriven TV-serie. De har gemensamt att de båda skriver om ”vi och dom” och utanförskapets destruktiva kraft. När? På söndag den 7:e oktober kl 20 i SVT2 (se mer här).

En rak höger direkt mot hjärtat

När jag kom till sista punkten på första sidan så kom jag på mig själv att jag hållit andan från första stavelsen. Med en klump i halsen och en i magen förstod jag att detta är en bok som kommer att göra ont både psykiskt och fysiskt. En bok som kommer att slå en rak höger direkt mot hjärtat.

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken är Jonas Gardell högst närvarande och tonen är ”gardellisk”. Fast det är en något mer dämpad ton – en mer återhållsam. Mellan raderna hör jag dock hans ilska, bitterhet och sorg mot hur homosexuella har behandlats i Sverige. ”Att berätta är en sorts plikt. Ett sätt att hedra och att sörja och att minnas. Föra minnets kamp mot glömskan” – således är det vår plikt att läsa, så att minnet lever kvar hos oss alla. För trots att jag bara var ett litet barn så kommer jag ihåg skriverierna och hur diskussionerna gick, hur hysteriska röster höjdes om denna nya farsot. Hur rädda vi skulle vara. För bögarna. För det var de som hade ”homosexsjukan” eller ”bögpesten”. Och hur osäkra alla blev när det väl visade sig att alla kunde få sjukdomen. Hur skulle vi nu skydda oss?

Torka aldrig tårar utan handskar är en roman i tre delar varav detta är första delen: Kärleken. De två följande delarna – Sjukdomen och Döden – utkommer nästa år. Kärleken är en blandning av fiktion och fakta, där Gardell varvar kärlekshistorien mellan Benjamin och Rasmus med stycken där han återberättar om hur synen på homosexuella var i början av åttiotalet – årtiondet då Sverige drabbades av ”bögepidemin” (hiv).

Kärleken handlar om att växa, våga vara, kärlek, sjukdom, smärta, glädje, sorg, gemenskap och utanförskap. Du får följa Rasmus flykt från Lilla Koppom och Benjamins från sin skuldbeläggande religiösa fostran. Du får följa deras resa bort från någonting och till varandra. ”Vet du alls var du ska gå?’ frågar Benjamin, fortfarande lika mjukt. ‘Nej. Inte egentligen’ erkänner Rasmus, och då ser Benjamin plötsligt nöjd ut. Som om just det var det svar han ville ha. ‘Nä, men då så’, säger han och ler stort. ‘Inte jag heller. Kanske vi kan gå dit tillsammans’.”

Senast för en vecka sedan träffade jag på en grupp ungdomar som inte hade en aning om hur hiv smittar och de var oroliga för ett kommande möte. Jag borde ha tryckt denna bok i händerna på dem. Det är vår skyldighet. Att bilda oss. Att möta fakta.”Om vi inte kan se mörkret i vårt förflutna, hur ska vi då kunna befria oss från det mörker som ännu omger och förkväver oss?” (Léonora Miano). Citatet är hämtat ur ett helt annat historiskt sammanhang med torde ändå passa in i detta ämne då det handlar om att möta vår historia – att acceptera och göra bättre.

Den 8 oktober har Torka aldrig tårar utan handskar seriepremiär på SVT. Vill du se ett klipp ur den så kan du klicka här.

Det är vår förbannade plikt att lyssna. Att lära. Att förstå. Att känna.

Slutligen: Helena ”Dark Places” Dahlgren och Bokbabbel har båda skrivit intressanta recension av boken. Bia Sigge berättar i sin blogg (på ett mycket personligt sätt) om sina minnen från tiden och sitt möte med Jonas Gardell.