Efter Alaska av John Green

Förr eller senare exploderar jag knockade en överkänslig liten jag en sommarhelg för ett par år sedan. Att läsa om cancersjuka ungdomar, döden och bli uppsagd i ett och samma andetag däckade helt enkelt mig. Den var så ”så yeah yeah wow wow” och tårarna rann i en strid ström under bilresan hem. Trots detta har jag inte kommit mig för att läsa mer av John Green. Det är inget medvetet val, utan det har helt enkelt blivit så.

efteralaskaMed denna läsupplevelse i bagaget så är det tämligen givet att det blir ett litterärt antiklimax, right? Nu ska jag inte säga att Efter Alaska är ett sådant antiklimax, men jag ska vara ärligt direkt och säga att jag inte blev helt knockad/förälskad/däckad av denna som tidigare nämnd bok. Men det som är genomgående för min bekantskap med mr Green är hans förmåga att bygga älskvärda och intressanta karaktärer. Nu är det dock så att den karaktär som jag kanske finner mest intressant i denna bok försvinner ur den, vilket är lite småtråkigt (mer vågar jag inte säga om det utan att spoila). Nu känner jag att jag inte riktigt gör boken rättvisa när jag inleder med att jämföra och att smådissa. Så vi börjar om.

Efter Alaska av John Green handlar om Miles Halter som är besatt av kända människors sista ord och hans sociala liv är något begränsat, för att inte säga icke existerande. Han beslutar sig för att börja internatskolan Culver Creek för att söka efter sitt ”stora kanske”. Väl där lär han känna rumskompisen Chip Martin, Takumi, Lara och Alaska Young. Den sistnämnda gör ett synnerligen stort avtryck i Miles medvetande. Hon är en smart feminist med en förkärlek till att hitta på farligheter. Miles växer som person och boken är till viss del en utvecklingsroman. Han hittar sig själv, hittar vänner och ett sammanhang och han förändras. Före och efter någonting.

Trots mitt blygsamma antal lästa John Green-böcker så räknar jag ändå honom till en av mina favoritförfattare. Hela han är så himla älskvärd och hans texter utstrålar skrivglädje, berättarglädje och livsglädje.

Författarporträtt: Marina Waters
Bokomslag: Sofia Scheutz

Höstens pockettips 2014

Några böcker som förblivit olästa och som under hösten 2014 kommer att släppas på pocket:
97814526_blackoutcmyk_107149789175033174 9789175033600 mãn-189x300 Skärmavbild 2014-08-14 kl. 10.50.49 9789127134317 De_osynligaPOCKETft_6739 dumy_snobaret_6523  Här-är-jag-nu-180x283 555  Pockettips på böcker jag har läst:

Läs om vad jag tyckte om Gone girl här, Låt vargarna komma här och September här.

Förr eller senare exploderar jag. Bokstavligen.

Inte visste jag att jag hade en tickande litterär bomb i bokhyllan. Inte visste jag vad som väntade mig. Inte visste jag heller att boken kanske inte är den mest lämpade semesterlektyren på familjesemestern. Tilläggas bör att jag undvikit att läsa andras texter om boken. Tilläggas bör också att eftersom boken handlar om cancersjuka tonåringar så borde en varningslampa ha tänts. Det borde faktiskt det. Men jag var inte beredd. Någon gång under första kvällen i stugan när sambon försökte trösta under fulgråten slog mig tanken att boken var kanske mer lämpad för ensamläsning någon annanstans än just där. Det slog mig också på väg hem i bilen då jag fick läsa ett stycke i taget för att sedan pausa och andas tillbaka tårarna.

Undertecknad har kämpat med den här texten i fler dagar än vad brukligt är. Jag har helt enkelt haft svårt att finna orden, då jag blev så oerhört berörd att jag har svårt att se på boken utifrån med det där kritiska ögat. Tilläggas bör att cancer är extremt värdeladdat för mig då jag har haft familjemedlemmar som gått bort i denna skoningslösa sjukdom. Till min hjälp kan jag använda mig av ett Augustus-citat: ”Mina tankar är stjärnor som jag inte lyckas drömma ihop till stjärnbilder.” Så ta det för vad det är. Ord som spretar och tankar som far.

Jag tror jag är kär. Så kär man nu kan bli i fiktiva karaktärer. Man kan inte annat än tokälska Hazel och Augustus. Hazel som går varsamt på jorden, som vill göra minsta möjliga skada.: ”Jag är som. Som. Jag är som en granat, mamma. Jag är en granat och förr eller senare kommer jag att explodera och jag skulle vilja minimera antal skadade, okej?” Hazel som vet att hennes cancer är obotlig. Hon som är fullt medveten om den sorg som hon kommer att lämna sina föräldrar med den dagen hon dör. Hazel, iaktaggaren, den älskvärda Hazel, som tror att ju fler spår hon lämnar efter sig, ju fler ärr skapar hon hos andra. Hazel som till slut vågar älska Augustus (jag är ledsen för den spoilern men det är liksom given från start).

Och så har vi Augustus som vet att han har åttio procents chans att överleva sin cancer. Augustus som blir friskförklarad och har ett och ett halv ben kvar. Augustus som gör allt för att lämna så stora och djupa spår som möjligt. Augustus som vill bli ihågkommen så länge och av så många som möjligt. Augustus som är upp över öronen kär i Hazel.

Trots att döden är så närvarande i boken så är detta en bok om kärlek och om livet och om allt det där mitt emellan. Det är en fantastisk, obeskrivligt fantastisk kärlekshistoria som John Green berättar i sin Förr eller senare exploderar jag (2013). Jag blir så där bubbligt glad och samtidigt så oerhört ledsen. För nog är döden alltid där. Och påminner. Och skaver. Och tar gäckande utan förskoning.

John Green har lyckats enastående i att bygga karaktärerna i boken. Det är inte bara huvudpersonerna utan där finns en fantastisk mamma som gör allt och kämpar så hårt för att  Hazel ska få en så normal uppväxt som möjligt. Där finns pappan som ständigt faller i gråt och som ändå alltid tycks finna de rätta orden. Green har även lyckats med en vändpunkt som i alla fall jag inte var riktigt beredd på, vilket höjde läsupplevelsen. Det gör lite ont i mig att inte kunna berätta mer om den, men jag är rädd att jag avslöjar för mycket. Jag skulle behöva lite litterär terapi och prata av mig boken. För den vill inte riktigt släppa taget.

Men tro nu inte att det bara är en sorglig bok. Det är en bok full av humor. Du får både skratta, gråta och hålla andan och förfasas. En bok som väcker alla känslor, vilket är fantastiskt. Precis så som litteratur bör vara. Och för oss litteraturälskare så flödar det av litterära diskussioner och citerande. Augustus och Hazels fascination av litteraturen i allmänhet och en specifik bok i synnerhet får dem att föra ett ständigt pågående boksamtal och får dem att åka på sitt livs äventyr. Som extra kul trivia har svensk hip hop har en given plats i historien.

Förr eller senare exploderar jagJag hyllar Förr eller senare exploderar jag. Jag tror det är tydligt. Läs den. L ä s d e n!

Läs mer om boken hos Johanna Lindbäck på Bokhora som var den som fick mig att vilja läsa den. Tack Johanna!

Andra som även har läst: Fiktiviteter och Enligt O.

P.S. Boken ska bli film. Hurra. D.S.

P.S. igen Här kan du se ett klipp där John Green kommenterar det svenska omslaget. D.S.