Penny Löwe debutroman slår ner som en bomb i litteratursverige. Kritiker hyllar boken, förlaget jublar, vi andra dödliga – njuter av den frispråkiga unga författaren och hennes provocerande fria språk och orädda persona.
Hon vinner Augustpriset och framtiden som aktad författare tycks vara självklar. Förlaget betalar således ut en ovanligt frikostigt förskott på hennes kommande roman. Ett förskott som hon, tillsammans med kompisen Lola, bränner på några månader med ”sex, drugs and rock n roll”. Hon återvänder så småningom till Sverige som en utbrunnen stjärna, en one hit wonder, en has-been. Och utan en rad skriven i någon framtida roman.
Penny Löwe är i Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända! en tämligen intressant karaktär. Hon är en kicksökare av rang som lever livet på gränsen till katastrof. Hon svävar liksom mellan livets alla ytterligheter och när hon väl försöker ta tag i sitt destruktiva liv och bli vän med vardagen så håller hon på att gå under av tristess.
Pennys far är såväl aktad skådespelare som självupptagen och verklighetsfrånvänd. En relation som är ytterst skör där Penny aldrig tycks nå fram till honom. Den narcissistiska fadern blir på något sätt Pennys självdestruktivitet personifierad. Hon kan inte låta bli trots att hon vet att hon inte mår bra av det.
Lola däremot, är hennes stundom musa, stundom tja ni vet den lilla tecknade djävulen som brukar sitta på axeln och viska lockelser – det är Lola. Även den burleska Lola blir en sådan person som Penny inte kan låta bli att dras till, trots att hon är medveten om hur hon påverkat hennes väg ner i mörkret.
”Det står sällan i tidningarna om att dricka sprit som ett sätt att nå medveten närvaro. Jag tror att det är ett misstag, kanske är det fatalt. Alla vi som skyr präktigheten i den rykande tekoppen och de vita linnebyxorna, alla vi som väjer för bilderna på de fantasieggande molnformationerna, de extrema närbilderna av glittrande vattendroppar. För mig var den medvetna närvaron något annat. Sex, droger och rock’n’roll. Eller ja. Sex, droger och dans, i alla fall. Ja, ja, jag vet att jag är patetisk. Jag vet att det är en idiotisk kliché, men då väljer jag hellre den, alla dagar i veckan, alla timmar på dygnet, alla minuter, sekunder och ögonblick. Linnebyxor. Jag hugger mig hellre med en pålyxa i låret.”
Upptill dessa kvinnor får vi även möta hennes mamma som är en mer lågmäld mamma, en syster som finns där – alltid – och pappas flickvän som är ”Hollywood” – hon är glamour, bubbel och för evigt ung – samtidigt som hon är den som på något sätt är länken mellan pappan och Penny.