Sa ni tjugohundranitton?!

Den här lilla bloggen har verkligen blivit åsidosatt, försummad, ja rent ut sagt vanvårdad. Jag har verkligen fått kämpa med läsningen under den senare halvan av 2018 och la helt ner den under de sista två månaderna. Besynnerligt. Det är besynnerligt hur läsning kan kännas som något betungande, när jag egentligen vet att läsningen kan bidra till att resten av världen inte känns så tung och mörk. Besynnerligt, men man gör inte alltid det som är bra för kropp och själ (Hej utebliven träning!). Ämnet är dock inte obekant och jag har mött detta ökenlandskap tidigare. Och ja jag vet, det är tråkigt att läsa inlägg om utebliven läslust, men dessa fattiga rader får bli ett försök att väcka skrivlusten till liv.

Mitt läsmål för föregående år var 52 böcker och jag låg i fas under hela första halvan av året. Det tog stopp vid 30 böcker och det får väl sägas vara bättre än 0, eller? På Kulturkollo har jag dock kämpat på och på årets sista dag publicerades min lista över Kulturåret 2018, som får fungera som något av en sammanfattning. Av dessa 30 böcker är det följande som jag har markerat som favoriter (vill du läsa mina tankar kring dessa så finner du dem här:  Lästa 2018):

Nytt år, nya tag. Jag måste komma igång med läsningen. Måste.

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

”Jag visste inte hur jag skulle leva. Jag försökte leva lagom men hur gjorde man? Hur gjorde man saker lagom? Förut hade jag bränt ljuset i båda ändarna, nej, jag hade kastat in ljuset i ett hav av eld. Men om man nu konstaterat att det inte var någon framgångsrik metod, hur gjorde man då för att inte bli katatonisk av stiltjen? Av meningslösheten? Candy Crush verkade inte hjälpa.
  Arbeta och älska, sa Freud. Att kunna göra det, det är kännetecknet på någon som är frisk. Jag kunde inget av det. Inte älska utan att förlora människor. Inte arbeta utan att dö av tristess.”

Penny Löwe debutroman slår ner som en bomb i litteratursverige. Kritiker hyllar boken, förlaget jublar, vi andra dödliga – njuter av den frispråkiga unga författaren och hennes provocerande fria språk och orädda persona.

Hon vinner Augustpriset och framtiden som aktad författare tycks vara självklar. Förlaget betalar således ut en ovanligt frikostigt förskott på hennes kommande roman. Ett förskott som hon, tillsammans med kompisen Lola, bränner på några månader med ”sex, drugs and rock n roll”. Hon återvänder så småningom till Sverige som en utbrunnen stjärna, en one hit wonder, en has-been. Och utan en rad skriven i någon framtida roman.

Penny Löwe är i Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända! en tämligen intressant karaktär. Hon är en kicksökare av rang som lever livet på gränsen till katastrof. Hon svävar liksom mellan livets alla ytterligheter och när hon väl försöker ta tag i sitt destruktiva liv och bli vän med vardagen så håller hon på att gå under av tristess.

Pennys far är såväl aktad skådespelare som självupptagen och verklighetsfrånvänd. En relation som är ytterst skör där Penny aldrig tycks nå fram till honom. Den narcissistiska fadern blir på något sätt Pennys självdestruktivitet personifierad. Hon kan inte låta bli trots att hon vet att hon inte mår bra av det.

Lola däremot, är hennes stundom musa, stundom tja ni vet den lilla tecknade djävulen som brukar sitta på axeln och viska lockelser – det är Lola. Även den burleska Lola blir en sådan person som Penny inte kan låta bli att dras till, trots att hon är medveten om hur hon påverkat hennes väg ner i mörkret.

”Det står sällan i tidningarna om att dricka sprit som ett sätt att nå medveten närvaro. Jag tror att det är ett misstag, kanske är det fatalt. Alla vi som skyr präktigheten i den rykande tekoppen och de vita linnebyxorna, alla vi som väjer för bilderna på de fantasieggande molnformationerna, de extrema närbilderna av glittrande vattendroppar. För mig var den medvetna närvaron något annat. Sex, droger och rock’n’roll. Eller ja. Sex, droger och dans, i alla fall. Ja, ja, jag vet att jag är patetisk. Jag vet att det är en idiotisk kliché, men då väljer jag hellre den, alla dagar i veckan, alla timmar på dygnet, alla minuter, sekunder och ögonblick. Linnebyxor. Jag hugger mig hellre med en pålyxa i låret.”

Upptill dessa kvinnor får vi även möta hennes mamma som är en mer lågmäld mamma, en syster som finns där – alltid – och pappas flickvän som är ”Hollywood” – hon är glamour, bubbel och för evigt ung – samtidigt som hon är den som på något sätt är länken mellan pappan och Penny.

Det händer vansinnigt mycket i romanen – vistelsen i London är bara en försmak vad som komma skall hemma i Sverige. Lola kommer åter igen in i hennes liv och tillsammans konstruerar den en vansinnig plan på hur Penny ska komma ur skrivtorkan (älskar Jägerfelds fantastiska fantasi). Ska hon någonsin lyckas skriva en ny roman? Och i så fall på bekostnad av vad?

Jag känner att jag inte riktigt har förmågan i skrivande stund att koka ner hela Blixtra, spraka, blända! här. Den har ett psykologiskt djup som handlar om feminism, om kreativitet och den ömsom destruktiva och gränslösa som magiska (Magisk, är den verkligen det? Får nog tänka ett varv till på det här.) vänskapen till Lola. Den handlar om psykisk ohälsa och om ständigt söka sig själv och spegla sig i andra människor och om att göra rätt eller göra det man vill. Den handlar också om skapande och om vem som äger rätt till ett konstnärligt verk. Ja, ni hör – den handlar om mycket. Och samtidigt så är den så himla humoristisk.

Trots att Penny är impulsiv, ogenomtänkt – tja Penny är emellanåt tämligen ”dum i huvudet” så är hon så totalt älskvärd. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så mycket för henne. Det är en känsla av igenkänning trots att mitt liv är långt ifrån hennes. Månne det vara hennes ständiga sökande efter att förstå sig själv och rädslan för att ständigt göra fel val. Vad vet jag – jag vill bara krama om Penny och tala om att allt kommer att bli bra.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Sara R. Acedo

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

2010 tilldelades Jenny Jägerfeld Augustpriset i klassen Årets svenska barn- och ungdomsbok samt Stora Läsarpriset för Här ligger jag och blöder, vilken inleds med ett minst sagt blodigt kapitel:

Maja går på gymnasiet och när hon råkar såga av sig en bit av sin tumme under en skulpturlektion tror hennes omgivning att hon gjort detta med flit. Alla, utom hennes mamman som inte tycks bry sig alls. Hennes pappa oroar sig för att detta är ett tecken på att Maja inte kan verbalisera sin ångest, vilket hon har svårt att förstå. Hon har väl ingen ångest! Och skulle hon ha ångest har hon väl inga problem att verbalisera denna?!

Helgen kommer och hon gör, som hon brukar göra, varannan helg och åker till sin mamma i Norrköping. Det ovanliga är dock att mamman inte kommer och möter henne vid tåget och huset ekar tomt när hon väl har tagit sig dit. Var är mamma? Och varför ligger hennes mobil kvar hemma? Av en händelse snubblar hon in på grannens fest och där träffar hon Justin Case – killen med de rosa byxorna, som för en stund får henne att glömma den dunkande smärtan i tummen och den saknade mamman.

Jag lyssnade på boken som ljudbok, vilket inte är ultimat för mig då jag ibland vill komma vidare i texten snabbare än författaren läser. Därför upplever jag första halvan av boken som tämligen seg, men sen händer något och jag sugs in i Majas värld. Jägerfeld gestaltar Majas känslospektra på ett väldigt trovärdigt och tonårslikt sätt. Du slängs mellan mysteriet med mammans försvinnande, tillbakablickar som berättar om Majas och mammans minst sagt komplicerade förhållande, pappaoro, kompiskrångel, tonårsångest och kärlek naturligtvis.

Omslag: Schöldström & Remnefalk

Foto: Henric Lindsten