Årets bästa böcker 2015

Har man begåvats med ett guldfiskminne såsom undertecknad så kan detta att lista böcker vara en vansklig företeelse. Trots att jag har stor hjälp av bloggen och diverse boklistningssidor såsom Goodreads och Boktipset, så är det en utmaning som heter duga att hitta (läs: komma ihåg) de där guldkornen som glänser aningens mer än de andra.

Jag har fått sålla hårt och har gått från ett tjugotal böcker till femton. Någonstans måste gränsen dras och färre än femton var faktiskt en omöjlighet. När jag gav mig själv tillåtelse att lista femton så innebär det i praktiken att jag har fått stryka några som verkligen – egentligen – förtjänar en plats, t.ex. Fowlers Vi är alla helt utom oss och Nelsons Jag ger dig solen. De är riktigt, riktigt bra. Bara så ni vet.

Utan inbördes ordning är 2015 års bästa böcker (vill du läsa om aktuell bok så klicka på bilden):

 

Alice och flugan av James Rice

På framsidan blurbas Sunday Times: ”Ett måste för alla entusiaster av mörka böcker, sympatiska synvinklar av psykisk ohälsa och filosofiska resor.” Ja, ni kan förstå varför jag – eländeseländesläsaren – inte kunde låta bli att läsa Alice och flugan av James Rice. Lotta har också läst den och jag förstod ganska snart att man inte kan skriva en djupare recension utan att ge iväg handlingen, så här har jag suttit i ett par dagar och funderat på handlingen, på Greg, och hur jag ska formulera mig. Ett faktum stod dock klart så fort jag läst klart: VI MÅSTE PRATA OM GREG! Och hans föräldrar och mormor och syster och om Dom.

I skrivande stund är jag mäkta upprörd. Jag är tagen av det nattsvarta, förbannad på en vuxenvärld som minst sagt sviker barnen och – faktiskt – lite förbannad på författaren då jag tycker att historien på sätt och vis befäster en del fördomar om psykisk ohälsa, vilket inte är hans mening som du kan läsa om här (eller ja läs inte om du vill läsa boken p.g.a. spoiler). Samtidigt som jag är imponerad över hur distanserad författaren hållit sig till historien och ja, du känner dig lite lurad som läsaren (på ett bra sätt) då du efter läsningen sitter med känslan: ”Vad hände? Egentligen?!”.

Alice och flugan handlar om tonårspojken Greg, som inte har det så lätt i livet. Inledningsvis får man ta del av Gregs plågsamma skolgång då han blir mobbad och har det självklart mycket svårt. Man förstår också att livet där hemma inte alltid heller är så lätt då hans familj enklast kan beskrivas som fullt utvecklat dysfunktionell – en frånvarande och arbetsknarkande pappa, en syster med självskadebeteende som helst håller sig för sig själv och en mor som blundar för allt och lägger all tid och energi på att inreda hemmet. Så småningom går det dock upp för läsaren att Greg är en långt mer komplicerad person än ”bara” någon som har problem med sin omgivning, utan en person som har stora svårigheter i sig själv. Här vågar jag inte ge så mycket mer utan att ge för mycket av händelserna i förväg. Familjen är dock ingen trygghet i Gregs värld, vilket gör historien än mer nattsvart.

Greg blir förälskad i Alice – flickan med det röda håret och gluggen mellan framtänderna, som varje dag delar buss med honom. Alice känner dock inte Greg, vilket egentligen inte någon gör. Orden du möter är Gregs egna och är hans dagboksanteckningar som han skriver till Alice. Emellanåt bryts dock hans ord med förhörsprotokoll, så att något hemskt ska hända är inga tveksamheter kring.

Att det är Gregs egna ord gör historien både mer smärtsam och förvirrande, då du får ta del av hans kamp att försöka passa in i en värld som för honom är totalt förbryllande och skrämmande. Förvirrande av den anledningen att du inte riktigt vet vad som verkligen har hänt eller sånt som bara hänt i Gregs fantasi. Trådar lämnas därhän, vissa – till synes viktiga – händelser nämns i förbigående, medan vissa återges i väldigt detaljerad form. Där spelar förhörsprotokollen en viktig roll, som ger oss det som Greg själv inte ser eller förstår.

Jag kan inte riktigt säga vad jag tycker om boken. Den väcker dock många tankar, ett brett spektrum av känslor och ett stort behov att snacka den ur systemet, vilket i sig är ett mycket gott betyg. Så nog har James Rice lyckats att skaka om mig rejält, så jo jag gillar den otroligt mycket – bara därför.