Minnesvärda tegelstenar

I våras cirkulerade det en bloggutmaning som gick ut på att visa sina tegelstensromaner. I veckans tematrio hos Lyran ska man istället berätta om tre stycken minnesvärda sådana. I år har jag läst tämligen få tegelstensromaner (om vi per definition menar fler än 500 sidor och ja jag vet att meningarna går isär var den här gränsen egentligen går). De enda som ligger i spannet är Tartt och Cronin. Jag får helt enkelt titta lite längre tillbaka i tiden för att finna mina absoluta favoriter:

Jag börjar med Joyce Carol Oates fascinerande Blonde (862 sid) som tillhör mina tidlösa favoriter. ”Oates fantastiska och tragiska roman om Marilyn Monroes fantastiska och tragiska liv.” Så läsvärd! Så fänglsande!
.

.

Papillon

Den andra är Henri Charrieres Papillon (549 sid) från 1969som delvis en självbiografisk bok och handlar om hur några straffångar försöker att fly från en fångkoloni i Franska Guyana. Boken var en av mina favoriter under tonåren och jag läste den flera gånger. Det finns även en film med samma namn där Dustin Hoffman spelar en av huvudrollerna. En omläsning torde vara på sin plats.
.

Den avslutande tegelstenen (som kvalar in per de flestas definition) som jag vill boktipsa om är Gregory David Roberts Shantaram (938 sid). Detta är en fantastisk roman som drar in läsaren i en fängslande historia i en spännande miljö – Bombays undre värld. Även denna återfinna bland favoriternas favoriter.

Kasta en hink tid på mig

Jag läser sällan om böcker. Det finns inte på dagordningen då lästid, läslust och antal böcker på Att-läsa-listan sällan är i synk. Det hinns helt enkelt inte med.

Det finns dock böcker som hänger kvar. Skvalpandes i minnets dunkla vattenpölar. Men jag minns liksom inte varför. Vad var det för speciellt med dem som gör att jag fortfarande tänker på dem emellanåt? Jag räknar fortfarande några av de böcker som jag läste under litteraturvetenskapen (long long time ago) som tidlösa favoriter. Men jag kanske gillade dem just därför. Därför att jag just läste litteraturvetenskap och analyserade (sönder) allt.

Skulle det vara så att det plötsligt rasar in lästid och jag har svårt att fylla den (not so likely) så finns det några böcker som fortfarande pockar på mitt intresse:

Jag skulle vilja veta om jag fortfarande tycker att Henri Charrieres Papillon är spännande. Boken gavs ut för första gången 1969 och är delvis en sjävbiografisk bok och handlar om hur några straffångar försöker att fly från en fångkoloni i Franska Guyana. Boken var en av mina favoriter under tonåren och jag läste den flera gånger. Det finns även en film med samma namn där Dustin Hoffman spelar en av huvudrollerna.

De följande två exempel är just sådana böcker som jag läste under pluggeriåren och jag är nyfiken på om de är lika läsvärda utan analysen, utan allt det där tänket som följde läsningen. Det är många som säger att Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez är sååå seg, men jag minns den som enastående. Jag minns också att jag var tvungen att föra anteckningar i form av ett gigantisk släktträd när jag läste den för att hänga med i alla Aurelianos (alla hette typ likadant). Jag blev totalt hänförd av denna stora släktberättese som var en blandning av realism och magi. Då. Frågan är om jag finner den lika underhållande idag?!

Den sista boken som skvalpar hos mig är Emily Brontës Svindlande höjder. Allt imponerade på mig. Språket, den snygga kompositionen, alla små ledtrådar som dök upp efterhand i historien och all symbolik. Jag minns än de kalla stenhusen, den dimhöljda mystiska heden, den tragiska kärleken. Men kan det vara så att jag älskade den för att jag sökte alla dessa delar?! Är Svindlande höjder en höjdare utan det akademiska sönderdelandet?

Vem vet. Kanske en dag någon kastar brutalt mycket tid på mig och då jäklar ska jag läsa om. Men inte idag.

Har ni några gamla älsklingar som ni skulle vilja läsa om?