Om bokomslag, migräntriggande böcker och Chip Kidd

Det här med bokomslag är ju fantastiskt kul. Och intressant. För nog dömer vi boken efter dess omslag, eller hur? Jag är otrolig snabb på att vara dräpande i mitt omdöme om en bok ska läsas eller inte. Snabba beslut. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Naturligtvis händer det att jag har fel. Ja, jag är inte sen att erkänna detta. Men det går inte att bortse ifrån bokomslagens betydelse för spontanköpare och/eller biblioteksattackläsare som undertecknad. Nog är det även så att en bok som har väl genomtänkt formgivning kan påverka hela läsupplevelsen i en än mer positiv riktning. Se till exempelvis Nattens cirkus där hela boken, såväl utsida, insida, sidnumering som kapitelnumrering, är en viktig del i hela upplevelsen av boken (kan tyvärr inte hitta vem/vilka som står för formgivning). Ett annat exempel är John Steinbecks Blod och guld (formgivning: Room for words) som för tillfället lägger hela mitt kök i en dimma av osande/doftande tjära. Den sistnämnda är riktigt häftig då den ger så många fler sinnesintryck än ”bara” det visuella (den både känns som doftar ovanligt). Nackdelen är månne att den snarare triggar migränen än läslusten.

Omslagen ska spegla såväl bokens innehåll, mening och stå ut från mängden i den obarmhärtiga konkurrensen bland boklådornas hyllor. Om detta handlar Chip Kidds TED-föreläsning. Den är både intressant och underhållande att lyssna på (om man kan sluta tänka på glasögonen som sitter på svaj). Hans formgivning är kanske inte min kopp av te, men hur som haver är han mycket intressant att lyssna på.

Läs mer:
Årets omslag 2012
Dags att tänka på ytligheter
Bokomslag

Nattens cirkus – en sällsam saga

Välkommen till Le Cirque des Rêves! Cirkusen som kommer om natten som du inte har blivit förvarnad om varken genom flygblad eller planscher, inte ens skvallret har nått dig. Plötsligt så står den bara där: ”Öppnar vid mörkrets inbrott. Stänger i gryningen”. Och lika plötsligt som den dök upp kommer den en dag att försvinna.

Nattens cirkus av Erin Morgenstern är en sällsam historia som förenar saga, magi och realism. Författaren låter dig träda in i en svunnen tid då de kringresande cirkusarna möjligtvis hade sin storhetstid, i slutet av 1800-talet. Le Cirque des Rêves är dock en ovanligt ovanlig cirkus som kan liknas vid dåtidens Cirque de Soleil kryddad av magi ända ut i sista tältpinnen. Den är till bredden full av fantasifulla tält, osedvanliga cirkusartister, hemlighetsmakeri och en estetik utöver det vanliga; allt går i svart, vitt och gråtonerna däremellan.

Le Cirque des Rêves, Drömmarnas cirkus, är inte bara en cirkus, utan även en Omslagsbild: Nattens cirkusarena för den tävling som pågår mellan två unga illusionister, Celia Bowen och Marco Alisdair. De har sedan barndomen tränats i att använda sina magiska krafter för att överträffa varandra. Reglerna står dock inte klart för deltagarna och till en början vet de inte ens vem som är deras motståndare. Så småningom förstår de dock att detta är en tävling där endast döden utser en vinnare. En tävling som ingen av dem vill vinna. I kulisserna står deras båda läromästare: Hector och Alexander och drar i trådarna.

Omslaget är osedvanligt vackert, ja hel boken för all del. Den går i svart, vitt och gråa nyanser och har inslag av röda detaljer såsom Le Cirque des Rêves rêveurer – cirkusens fanclub. Varje sida är krönt av en fin utsmyckning vid sidnumreringen, varje kapitel inkluderar invävda citat samt beskrivningar av alla de magiska tält som finns på cirkusen. Bokens hela formgivning kunde ha fått ett eget inlägg, men det får du här då Litteraturmagasinets Anna Lagerkvist tar upp just Nattens cirkus fina formgivning. Det kan vara på sin plats att nämna att det är John Fontana och Helen Musselwhite som står bakom denna.

Erin Morgenstern har en fantastisk berättarglädje och hela boken är som en hyllning till fantasin. Det är ett rent nöje att svepas med i det magiska skimmer som hela boken, såväl innehållet som bokens utformning, skapar. En magisk fantasirik saga.