Gudarna av Elin Cullhed

Det här är en bok som jag har väldigt svårt att skriva om då jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag egentligen tycker. Språket och stämningen är så pass provokativ att jag balanserar på den hårfina linjen mellan fenomenal och skräp, mellan troliga tonåringar och osannolika känsloyttringar. Jag har dessutom svårt att gilla någon av karaktärerna, vilket inte gör det hela lättare.

gudarnaElin Cullheds Gudarna handlar om Bita, Lilly och Janne (Jane) som bestämmer sig en dag att nu får det vara nog. De är inte någons tjej, inte någons guss – de är helt enkelt Gudar och förväntar sig att bli tilltalade som sådana. Nu är det dags att krossa patriarkatet och ta tillbaka makten som killarna tvingat ifrån dem.

Vi är Bita, Lilly och Jane. Den här boken handlar inte om att någons mamma dör. Den handlar inte om kärlek mellan två ungdomar som har cancer. Den handlar inte om another kille som är kär. Den här boken handlar om oss. Gudar som oss.

Jag kan känna tjejernas kamp och svart-vita värld – vem var inte så övertygad om rätt och fel när man var i den åldern? Vad jag har svårare att förlika mig med och som jag ser som tämligen osannolik är vuxenvärldens totala blindhet. Å ena sidan någon – n å g o n – borde ha lyssnat, sett och reagerat. Å andra sidan så är det Jannes historia det här. Hon berättar och i hennes svart-vita värld, i hennes tonårsrus så var det kanske så hon upplevde den.

Jag kan villigt erkänna att jag har svårt för Jannes ton och språk. Flertalet gånger är jag faktiskt nära att lägga ifrån mig boken, men någonting håller mig dock kvar. Nu i efterhand kan jag konstatera att Gudarna uppenbarligen naglat sig fast och jag har svårt att skaka den av mig. Kanske, kanske skulle Cullheds roman i mina ögon vunnit på att ha en annan berättarröst där Janne får bli en karaktär som alla andra och den skulle således inte skavt så under läsningen. Eller kanske, kanske är berättarrösten det genidrag som gör att du kommer minnas boken. Kanske, kanske.

Författarporträtt: Erik Ardelius