Finalister Sveriges Radios Romanpris 2013

På Sveriges Radios hemsida går det att läsa följande om priset: ”Sveriges Radio delar varje år ut ett romanpris till ‘en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion’. Prissumman är på 50.000 kr. Det unika med detta pris är Lyssnarjuryn. Den förnyas varje år och består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar och med skiftande yrken som skrivit och anmält sitt intresse. Jurymedlemmarna läser de sex nominerade romanerna, diskuterar dem och utser tillsammans pristagaren.” 

I ärlighetens namn fetischar jag mig vanligtvis inte vid litteraturpris, mer än att de förhoppningsvis kan ge mig vägledning till bra litteratur (och ibland vägleder de direkt till sömnpiller). Men just i år finns det dels några av mina absoluta favoriter nominerade och dels är Marcus Stenberg med som en av den sjuhövdade läsarjuryn.

Idag är det dags att få reda på vinnaren. P1 direktsänder kl 18.15 och du kan se webb-tv via P1:s hemsida. De tre finalisterna är:

Eija Hetekivi Olsson, Jonas Brun och Lina Wolff Foto: Pressbild, Sara Mac Key
Foto: Ola Kjelbye, Sara Mac Key, Håkan Sandbring

Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland, Jonas Bruns Skuggland och Lina Wolffs Bret Easton Ellis och de andra hundarna 

Må bäste bok vinna! (Skuggland är, av dessa, min personliga favorit, men då har jag ännu inte läst Bret Easton Ellis och de andra hundarna, som jag hört mycket gott om).

 

Ingenbarnsland

Då fick jag i elfte timmen läst en av de romaner som var nominerade till Augustpriset 2012. Tack vare en finfin vinst från Norstedts. Tack!

Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland är ett språkligt äventyr där
författaren kontinuerligt utmanar språkets gränser. Nyorden haglar, vilket gör mig lite lyckligare i språksjälen. Miira beskriver sitt nya hem som ohemmigt, hon tankehälsar, tanketykar sig och tankeskickar bilder och hon är instängd i finneballebubblan. 

13038544_O_1Ingenbarnsland är en socialrealistisk resa till åttiotalets betongklädda Gårdsten och Bergsjön där kampen för att komma bort är lika stark som kampen för att passa in. Du får möta Miira som är född i Sverige, men trots detta ses som invandrare och måste gå i en hemspråksklass ”finneballeklassen”. Miira är arg. På gråheten, på skolan, på lärarna. ”Ville inte sitta i Rövmossen och få rövkramp. Mossa i skallen. Lära sig tråkig text och tråkiga tal utantill. Tryck i sig andras tankar och teckna vad hon ville, men det fick hon inte och så var det hon och inte Haggan [läraren] som var styvsint.” Miira har dock en styrka som få ser och hon vägrar följa den väg som andra försöker leda henne. 

Det språkliga risktagandet av författaren är fenomenalt, men historien som berättas går lite på tomgång. Det är visserligen inte handlingen i sig som driver historien framåt, men det händer ju ingenting. Vardagsrealismens litterära dilemma. Tyvärr tröttnar jag långt tidigare än boken tog slut.

Sammanfattningsvis: jag ser storheten men har inte vett nog att uppskatta den.