En riktig man och en fantastisk bok

Idag försöker jag mig på att skriva om en bok som jag läste för åtta år sedan – kampen med detta guldfiskminne, som undertecknad personifierar. Jag tror dock jag lyckades på grund av bokens fantastiskhet.

Veckans tema på Kulturkollo är ”En riktig man”. Det här temat tog sin början under ett redaktionsmöte under Bokmässan och således inte under pågående #metoo, men även om vi inte medvetet tänker dra trådar till den kampanjen så går onekligen tankarna dit såklart.

Min inledande tanke med veckans inlägg var att lista föredömliga fäder i fiktionen, men tanken stannade upp vid just den här fadern. ”Föredömlig låter jag dock i detta fall vara osagt då omständigheterna kring den lilla familjen är katastrofala och faderns handlande är pyrda ur den kontexten. Oförglömlig månne vara ett bättre lämpat beskrivning i detta sammanhang.” Läs gärna mer på Kulturkollo.

Läs också gärna mitt inlägg från Bokmässan: Den (o)moderna mansrollen.

Foto: ”Hipster” av Julis 96

Hur är det möjligt?!

Enligt Goodreads så återfinns Cormac McCarthys Vägen som en av flera böcker med epitet: ”20 Books You Loved, But Everyone You Know Hated”. Listan fick de fram genom att via ett par väl kända sociala mediekanaler fråga sina följare om det finns någon bok som de älskade men som alla de känner hatade? [dramatisk konstpaus] C o r m a c M c C a r t h y s V ä g e n... Är det möjligt?! Kan verkligen, v e r k l i g e n, Vägen platsa på denna lista?!

Jag måste nog lägga mig ner en stund och andas i påse.

. 

Utmaning: Trasiga människor och spruckna själar

Veckans utmaning på Kulturkollo är enligt följande:

Vilka är de tre mest minnesvärda böcker eller filmer om ”Trasiga människor och spruckna själar” som du har läst/sett? Berätta gärna också om det är någon karaktär du minns särskilt väl.

Det är jättesvårt att välja bara tre. J ä t t e s v å r t. Men här kommer i alla fall tre minnesvärda böcker och låter det vara osagt om de är de allra bästa, men nog ligger de i alla på min lista över tidlösa favoriter.

Vägen av Cormac McCarthy: verkligen trasiga människor och spruckna själar. En far och en son och deras vandring genom ett apokalyptiskt sönderslaget land där mänskligheten (det som är kvar) visar sin sämsta sida. Det är vemodig och tungt att läsa samtidigt som kärleken mellan far och son värmer.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson som handlar om en romsk kvinna, som antar namn och identitet av en judinna för att överleva Ravensbrück där romerna stod lägst ner i rangordningen. Miriam håller denna hemlighet hela vägen till Sverige och genom livet till hon på sin 85-årsdag utbrast ”Jag heter inte Miriam” till sin familj. Det är mycket sorg och vemod och lämnar ingen läsare oberörd. Miriam kommer jag att bära med mig länge.

Avslutningsvis Älskade av Toni Morrison: ”Året är 1873 och Sethe lever i skuggan av, det sedan några år avskaffade, slaveriet och av den familjetragedi som sakta kommer upp till ytan under läsningens gång. Hellre än att mista sin nyvunna frihet och se sina egna barn bli slavar försökte hon ta livet av barnen. Hon lyckades bara med ett. Boken tar sin början när sönerna har skrämts iväg från hemmet, svärmor Baby Suggs dör och Sethe bor ensam kvar med sin tonårsdotter Denver i det hemsökta hus som svärmor lämnat dem.” En historia som kryper in under skinnet på läsaren och fortfarande, två år senare, kan jag då och då skänka Seth en tanke.

P.S. Den som vill hellre vill ha lyrik bör läsa Pär Lagerkvists Ångest från 1916. Titeln är så att säga ”spot on” vad den handlar om. D.S.

 

En överraskning på gott och ont

Det hör inte till vanligheterna att jag hoppar på skrivutmaningar och dylikt. Men du kan välja mellan: a) jag släpar runt med hela februari på mina axlar och jag har ingen egen fantasi b) jag kom direkt på ett svar när jag såg frågeställningen c) a och b i kombination.

Veckans tematrio hos Lyrans Noblesser handlar om böcker som överraskat – böcker som på ett eller annat sätt inte har stämt överrens med dina förväntningar.

Den första boken får mig än idag att reagera fysiskt. Jag huttrar och hungrar bara av tanken på den. Nog hade jag på känn att boken skulle vara okej, men inte hade jag kunnat ana att det kanske skulle komma att bli den starkaste läsupplevelsen som jag någonsin har haft. Rätt bok vid rätt tidpunkt och blyga förväntningar kanske är ett vinnande koncept. Boken som jag fortfarande räknar som favoriternas favorit (vågar inte läsa om den just därför) är Vägen av Cormac McCarthy. En bok som kändes långt in i själen och jag grät, skrattade, frös och hungrade mig igenom den.

Med risk för att tjata sönder följande bok så passar ännu en dystopi in här. Jag har nämnt den flera gånger på bloggen, eftersom jag fortfarande är förvånad att jag faktiskt gillade den. Justin Cronins Flickan från ingenstans skulle jag vanligtvis inte ha läst med det enkla och inte så vattentäta argumentet att ”jag gillar inte sånt”. Men med inrådan från yttre krafter valde jag ändå att ge den ett försök. Föga visste jag att jag gillar dystopiska apokalypsböcker som förenar blodtörstande vampyrer (inte glittrande stalkervarianten), söndertrasade städer, öde stäpplandskap och militära experiment.

Avslutningsvis tänkte jag vända på steken. Tänka tvärtom. En bok som absolut inte levt upp till mina förväntningar, som ”alla” tycktes hylla. Jag klarade inte ens att läsa de första hundra sidorna (som är en oskriven regel jag har/hade). Jag upplever mig själv som en tämligen humorspäckad person, men uppenbarligen har jag svårt för böcker som utges för att vara just humoristiska. Boken som blev ett litterärt antiklimax, ett rejält magplask (med risk för offentlig lynchning) var Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Inte min kopp av te så att säga. Inte alls.

Dags att tänka på ytligheter

Detta är ett inlägg för att hylla alla härliga formgivare som skapar våra fina bokomslag. Hur boken ser ut och känns är att största vikt, inte minst för mig som spontanköper och attack-läser böcker. Det sägs att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men jo, jag dömer fort och skoningslöst. Snyggt omslag – köp! Tråkigt omslag – ingen läslust! Inte alltid den bästa metoden, men ack så snabbt det kan gå. Böckerna blir också en extra inredningsdetalj där hemma, så ju snyggare omslag, ju bättre placering.

Det finns dock några bokomslag som jag vill lyfta fram lite extra, t.ex. Lotta Kühlhorns formgivning av Jonas Hassen Khemrirs Ett öga rött (2003) – ett omslag som har lagt sig som ett grafiskt minne och gör att jag tänker på den när jag ser hennes senare verk, såsom Jonas Karlssons Spelreglerna : noveller (2011). Även när jag ser på Babel (sker oförskämt sällan) så tänker jag på boken då dekoren är snarlik. Lotta Kühlhorn är även formgivare till de omslag som jag sedan tidigare har hyllat hos Novellix förlag (här). Nedan följer nämnda böcker samt fler exempel på Lotta Kühlhorns fantastiska omslag:

    

Ett annat omslag som jag har fastnat för är Eva Lindebergs Utrensningen av Sofi Oksanen. Nedan ser ni även hennes häftiga omslag till pocketutgåvan av Bibeln.

                   

Om det inte är färgknaster och geometriska mönster går jag främst igång på svart-vita omslag såsom Gilla Böckers nyutgivning av James Freys Tusen små bitar (formgivning: Vendela & Valentin). Nedan följer även Marina Mattssons omslag för Cormac McCarthys Vägen och Anna Gevaldas En dag till skänks. Eva Lindberg har formgivit Kim Leines Tunu.

   

Bokomslag behöver inte alltid vara så himla snygga – viktigast, ur försäljningssynpunkt, är kanske att de är uppseendeväckande och minnesvärda (och att innehållet lever upp till omslaget). Ofta går det väl hand i hand (förhoppningsvis). Avslutningsvis vill jag därför lyfta fram något av en favorit i ämnet. Ett omslag som ligger fast på min näthinna som jag kategoriserar som minnesvärt snarare än snyggt (vill du läsa om vad jag tyckte om innehållet kan du göra det här).

Boken heter Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Tyvärr har jag inte lyckats vaska fram ett namn på formgivaren.

Litteratur ska kännas i magen

Tänk att med språket som enda verktyg trollbinda läsaren till den grad att hon reagerar fysiskt. Att bli så trollbunden som läsare att hon håller andan, hennes hjärta rusar, magen knyter sig och hon ömsom gråter och ömsom skrattar. Det låter tämligen ganska osannolikt, men är ett faktum. Rätt bok vid rätt tid och du bläddrar bland dina känslor i samma takt som du vänder blad i boken.

En bok som ger mig rysningar än idag är 2006 års Pulitzerpris-vinnare Vägen av Cormac McCarthy. Jag läste den strax innan filmen kom, d.v.s. någon gång under 2009. Boken höll mig i ett järngrepp. Jag läste den medvetet väldigt långsamt då boken är förhållandevis ganska tunn. Men vilken dragningskraft som finns i hans språk! Jag frös. Jag hungrade. Och jag grät. Floder.

Vägen handlar om en apokalyptisk framtid där himlen är för evigt grå, eldarna härjar landskapet och människan visar sin sämsta sida. Men också sin bästa. Boken handlar om kärleken mellan far och son och deras resa genom ett raserat land. Det är svart. Det är tungt. Det är vemod. Men också kärlek. Det är glädje. Det är stundom hoppfullt. En bok som rör dig ända in i själen. Läs den!