”The danger of a single story” – Chimamanda Ngozi Adichie

Just nu är Chimamanda Ngozi Adicie på Sverigebesök och kulturnyheterna fick under gårdagen en intervju med henne. Jag kan tyvärr inte bädda in detta klipp men du kan klicka på bilden nedan om du är nyfiken.

Chimamanda Adichie är en nigeriansk författare som har en fantastisk berättarförmåga och sällsam ton. Jag har läst både hennes romaner och novellsamling och vill du veta mer om det kan du läsa här.

Chimamanda Ngozi Adichie. Kulturnyheterna

I min jakt efter gårdagens klipp hittade jag dock en föreläsning, ”The danger of a single story”, som är mycket intressant att lyssna på. Adichie berättar om den ofullständiga bild som vi i västvärlden har av Afrika och hur denna begränsar oss. Hon berättar att även hon hade en ensidig syn och hennes första berättelser bara inkluderade ginger beer-drickande engelsmän. Att skriva om mörkhyade nigerianer fanns inte i hennes föreställningsvärld.

At about the age of seven … I wrote exactly the kinds of stories I was reading: All my characters were white and blue-eyed, they played in the snow, they ate apples, and they talked a lot about the weather: how lovely it was that the sun had come out. This despite the fact that I lived in Nigeria; we didn’t have snow, we ate mangoes, and we never talked about the weather, because there was no need to.

Först när hon kom i kontakt med författare som Chinua Achebe och Wole Soyinka förstod hon – ”the danger of a singel story”. Om samma historia berättas om och om igen så blir du den historien – du är kontentan av det som förväntas av och berättas om dig. ”The single story creates stereotypes, and the problem with stereotypes is not that they are untrue, but that they are incomplete. They make one story become the only story.”

If I had not grown up in Nigeria, and if all I knew about Africa were from popular images, I too would think that Africa was a place of beautiful landscapes, beautiful animals and incomprehensible people, fighting senseless wars, dying of poverty and AIDS, unable to speak for themselves and waiting to be saved by a kind, white foreigner.

En halv gul sol blev Adichies internationella genombrott. Boken är en viktig del i att berätta en annan historia om Nigeria – att bredda bilden, att öka perspektivet och att sprida mångfald.”Stories matter. Many stories matter. Stories have been used to dispossess and to malign, but stories can also be used to empower and to humanize. Stories can break the dignity of a people, but stories can also repair that broken dignity.”

Nästa år är Chimamanda Adichie aktuell med en ny roman som handlar om den växande nigerianska medelklassen, som nu flyttar tillbaka till landet efter att ha bott utomlands. Jag längtar!

Tre gånger Adichie

Ett författarskap som verkligen talar till mig är Chimamanda Ngozi Adichies. Hon har kommit att kallas ”en av sin generations främsta afrikanska författare” och hon har ett litterärt tonfall som tenderar att fängsla mig då hennes miljöer, personer och starka berättarröst generellt skiljer sig från dem jag är van vid.

Det stora internationella genomslaget fick hon med En halv gul sol, i vilken hon fick hela världen att minnas Biafrakriget som utspelade sig mellan 1967-70. Hon lyckas på ett passionerat, närvarande och nyanserat sätt att fängsla läsaren med sina människoskildringar och med det historiska skeendet (utan att bli historiskt tung och torr). Boken är fascinerande ur flera olika perspektiv och det är svårt att klippa navelsträngen när den är slutläst. I boken får du bland flera möta tvillingsystrarna Olanna och Kainene, den politiskt engagerade Odenigbo, engelsmannen Richard och tjänaren Ugwu. Kriget bryter ut. Hem och familj splittras. Människoödena flätas samman i en fängslande väv.

  Klicka på bilden för att läsa ett utdrag    

”Vackert skriven och till brädden fylld med liv, En halv gul sol är en enastående roman.”  (Joyce Carol Oates)

Lila Hibiskus är hennes egentliga debut men kom ut här i Sverige tre år efter En halv gul sol (2007). Historien är enklare och mindre komplex, men du känner igen Adichies ton. Lila Hibiskus är klart läsvärd och minnesvärd. Samtidigt som Kambilis far Eugene Achike får pris från Amnesty International och skänker stora summor till välgörande ändamål är han en tyrann innanför hemmets fyra väggar. Han håller familjen i ett järngrepp och styr familjen genom religiös oresonlighet och du får ta del av Kambilis kamp för att hitta sig själv. Historien om Kambili och hennes familj griper ett hårt tag om hjärtat. Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ett utdrag.

Slutligen så vill jag lyfta Adichies novellsamling Det där som nästan kväver dig från 2011. Att ha en novellsamling av Chimamanda Ngozi Adichie på sängbordet är utöver det vanliga då novellerna visar prov på samma starka språk som i tidigare böcker. Ett språk som får en att hålla andan, känna efter och får läsaren att vara där på plats, t.ex. i ”Äktenskapsarrangörerna” när Chinaza träffade sin make och hon förundrat ser ”Ytterligare en detalj äktenskapsarrangörerna försummat att nämna – munnar som berättade sömnens historia, som kändes smetiga som gammalt tuggummi, som luktade som sophögarna vid Ogbetemarknaden”. Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ytterligare utdrag.

Två andra starka noveller är ”En privat angelägenhet” och ”Den amerikanska ambassaden”, i vilka Adichie berättar om sorg, flykt och revolt i Nigeria. Som alla novellsamlingar gör sig novellerna bäst om man läser dem en och en, då och då.

Har du ännu inte läst Chimamanda Ngozi Adichies så kan jag varmt rekommendera att du gör det.

Sommarens bästa?

Vilken bok har skänkt mig mest och bäst läsglädje i sommar? Jag har svårt att utse en då jag har läst böcker som är väldigt olika varandra. Därför känner jag mig nödgad att utse tre:  En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, Tiden av Paul Harding och Skuggland av Jonas Brun. Dessa har stannat kvar hos mig och emellanåt leker tankarna fortfarande med dem. Lite separationsångest som lever kvar. Ni vet när man inte riktigt vill att boken ska ta slut och man söker samma läskick i kommande böcker.

Detta är tre väldigt olika böcker men alla är mycket välskrivna och blir till ren läsglädje. Författarna visar prov på en språklig fingertoppskänsla som får fram de små fina nyanserna av känslor, miljöer och människor som kan vara svåra att se. Kanske är de inte helt olika varandra i alla fall.

Adichie har för övrigt kommit att bli en av mina favoritförfattare då jag även har läst hennes andra två böcker under sommaren: Lila Hibiskus och Det där som nästan kväver dig. Böcker som jag säkert kan återkomma till i framtida inlägg.

Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center
Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center