Att drömma om en svunnen tid

Idag drar Bokmässan 2020 igång. I skrivande stund har jag riktig abstinens. Den digitala varianten i all ära – bättre än inget – men åh vad jag saknar alla möten, kramar och få rätta till bokhögarna på mässgolvet. Jag saknar att planera, packa och dra min dramaten genom ett ångestladdat och överbefolkat mässgolv. Jag saknar jakten på kaffe, toaletter och en överkomlig lunchkö. Jag saknar känslan när seminariedörren stängs bakom mig och i vakuumet som skapas i lokalen kan jag andas och lyssna fokuserat under 45 minuter. Jaja, vad är väl en bal på slottet…

För att vältra mig i eländet så tittar jag tillbaka på förra årets mässa. Nedan text är tidigare publicerad på Kulturkollo.

Betraktelser i retroperspektiv

Så här fyra dagar efter Bokmässan 2019 så är det såklart alla bokvänner, alla kramar och möten man minns bäst. Jag tar också med mig till exempelvis seminariet ”Rasismen i den amerikanska södern” där Pekka Heino modererade ett samtal med Tayari Jones, aktuell med Ett amerikanskt äktenskap och Thomas Mullen, aktuell med Vit eld, vilket bland annat resulterade i att jag köpte Jones bok och fick den signerad. Mullens första bok Darktown ligger här hemma i TBR-högen. Ett annat seminarium som var väldigt underhållande, tankeväckande och ”edgy” var ”Det hårda livet i London” med Kate Davies och Caitlin Moran, modererat av Bianca Kronlöf.

Men det fanns också andra betraktelser som jag gjorde under Bokmässan 2019 av mer eller minde uppseendeväckande karaktär:

  • Förvånansvärt få Gudrun Sjödénkläder, va? Var har hänt med kulturtanten?
  • Fick bevittna när ett förlag blev ombedd att packa ner vinet under minglet – gothiapolisen var i farten. Tre av fyra hann få sig ett glas bubbel.
  • Fascinationen som uppstod hos undertecknad när hon bevittnade hur en journalist skrev en lång text med pekfingervalsen. Lär dig människa!
  • Menssäkrad bokmässa kom synnerligen handy. Bockar, niger och tackar Menssäkrad för det.
  • Många förlag att flyttat till en annan del av mässgolvet. Inte okej för en geografisk analfabet som jag. Har svårt nog att hitta från b till c-salen.
  • Det regnar i Göteborg. Alltid.
  • Att Silvervägen av Stina Jackson blev årets bok var månne ingen skräll, men att Christoffer Carlsson Järtecken inte var med bland topp tre var förvånande.
  • 170 meter lång signeringskö till Thåström. Stackars Thåströms signeringshand.
  • Bokmässan hade 4.185 programpunkter i form av seminarier, scen- och monterprogram med totalt 3.098 medverkande och nästan 800 utställare.
  • En imponerande delegation från Sydkorea må jag säga.
  • The Historical Dinner Party, som arrangerades med Stockholms Kvinnohistoriska, blev tydligen ”en magisk middag som nu förs in i historieskrivningen”. 39 kvinnor deltog och sorgligt nog var inte jag en av dem.
  • Temaland och Guest of Honour 2020 blir Sydafrika. Jag hör Annas glädjetjut! Dessutom blir teman för 2020: LÄS! LÄS! LÄS! och Digital kultur. Heja läsningen! Fler av oss stämmer in i glädjetjutet.
  • Bockar, niger och tackar svenska kyrkan för kaffet.
  • Jag kommer särskilt också minnas tanten som glodde snett när jag tog med mig en fralla in på seminariet, men som själv somnade under pågående samtal.
  • Min dra-maten fick avundsjuka suckar när jag delade på publikhavet när jag gick genom mässgolvet. Där kan ni gå med skrikande boknackar.
  • 86.132 besökare och alla gick just där jag skulle gå. Hela tiden.
  • Den där vita bakgrunden med loggan gör sig inte så himla bra på storskärm. Tråkig bakgrund i de fall de inte ändrade till aktuell rubrik på seminariet.
  • Folk blev bestulna på Park. Inte ok.
  • Johan Ehns ambitiösa signatur! Han ritade en ny häst i varje bok.
  • Jag tar med mig hur extremt viktig moderatorn är för ett lyckat samtal. Bevittnade en för överpeppad som skapade märklig energi på scen och en som helt förstörde samtalet.
  • Lokalfördelningen var något missräknad, va? Flera stora gäster som fått mindre lokaler där köerna ringlade sig långa.
  • Denna dyra mat!
  • Sist men inte minst: Undertecknad fick en aha-upplevelse då hon förstod att Han var en hon och inte en han som hon hela tiden trott. #truestory

 

Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran

Jag är en av få som inte direkt gillade Caitlin Morans Konsten att vara en kvinna och jag skrev mycket kort om den: ”Tyvärr väcker den inte så många känslor hos mig. Jag tycker inte att Moran talar till mig. Visst skrattar jag ibland, och nickar ibland. Visst finns där en igenkänningsfaktor. Det är dock inget nytt.” Jag älskar dock Caitlin Moran själv, hennes frispråkighet och okonstlade jag.

Med det sagt så hade jag inte så stora förväntningar på Konsten att skapa en tjej, men jag måste tillstå att jag gillade denna mycket mer. Jag gillar idén om hur man bokstavligen kan skapa om sig, göra en ny person och tanken på att detta är något man gör flera gånger i livet. Jag älskar också alla musikreferenser och får lust att botanisera i gamla skivor som ligger och dammar någonstans på vinden.

Boken handlar om Johanna Morrigan, som skapar om sig utifrån samlade tidningsutklipp, reklamannonser och idoler. Hon lyckas i tidig ålder komma in på en musiktidning som musikrecensent och därefter rullar det bara på och det är precis så mycket ”sex, drugs and rock n´roll” som man kan föreställa sig (och lite till). Det blir faktiskt så mycket av det goda att man så småningom tröttnar så smått på de detaljerade sexscenerna. Johanna har ett självskadebeteende där sex är en del av det och det gör stundtals ont att läsa. Inte minst med tanke på att hon är så ung.

Moran skriver intensivt och humoristiskt och svarar mot den bild man får av henne. En stark kvinna med många åsikter och med ständigt glimten i ögat. Att Johanna är Caitlin i mångt och mycket är inget att tveka över. Men nu känner jag mig nöjd. Jag vill läsa annat av Moran för hon besitter helt klart förmågan att berätta en historia. Ge oss mer Moran!

Andra som har skrivit om boken: Fiktiviteter
Vill du läsa ett utdrag kan du göra det här.