Elin Wägner (1882-1949) var en svensk författare, journalist och feminist. Hon kämpade för kvinnlig rösträtt, blev 1937 ledamot i Samfundet De nio och 1944 i Svenska Akademien och grundade Rädda barnen dessförinnan. I tolv år var hon gift med litteraturvetaren John Landquist.

Jag blev nyfiken på att veta mer om Elin Wägner när jag lyssnade på Fatima Bremmes eminenta biografi av Ester Blenda Nordström. De rörde sig i samma vänskapskretsar och har haft inverkan på varandras verk och tid. Jag kan inte annat än att bli djupt imponerad av såväl Ester Blenda Nordström som Elin Wägners samhällsengagemang, framåtanda och glöd.

Jag valde – likt Bremmes bok – att lyssna på biografin. Den besvärliga Elin Wägner är en författarinläsning. Vanligtvis är jag något skeptisk till författarinläsningar, men i detta fall är det en väldigt bra uppläsning samt att det i denna inte finns några skönlitterära ambitioner, vilket gör att genre och författarinläsningen går fint samman.

Det har är svårt att formulera mig kring denna bok då jag är tämligen ambivalent. Och jag kan inte låta bli att jämföra min läsupplevelse med den jag hade när jag lyssnade på Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström.

Båda verken är väldigt ambitiösa och båda författarna har gjort en välgrundad research, men hur de väljer att berätta sina historier skiljer dem åt. Kanske min läsupplevelse av denna bok hade blivit annorlunda om jag valt att läsa den istället för att lyssna på ljudboken. Jag fastnar helt enkelt inte lika mycket för denna som för Bremmes biografi. Det fattas mig något.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men jag antar att jag har svårt att få grepp om historien då den är något fragmentarisk och hoppar mellan de historiska nedslagen och personer omkring Wägner. Det är månne att den är författad i mer sakprosastil än Ett jävla solsken, i vilken vi fick följa Ester Blenda genom livet och där miljön målades upp för oss läsare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det kan ha att göra med att jag inte är en typisk biografiläsare. Det är sällan jag uppslukas av genren på grund av dess stil, så Ett jävla solsken månne vara undantaget som bekräftar regeln. Det underlättar inte heller då jag valde att lyssna på biografin. Jag lyssnar främst i bilen vilket gör att hela lyssningen blir fragmentarisk då jag sällan sitter längre stunder i bilen.

Missförstå mig rätt! Som biografi är Den besvärliga Elin Wägner alldeles fantastisk. Jag lär mig långt mer om hennes person och liv än vad jag visste sedan tidigare. Jag fängslas dock inte av berättelsen om Elin Wägner. Det målas inte upp någon värld inför mitt inre och jag är inte där och bevittnar. Jag sitter stilla kvar i min bil och lyssnar på en faktabok.

Författarporträtt: Sören Håkan Lind
Bokomslag: Elsa Wohlfahrt Larsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s