Tyvärr har jag aldrig kommit för att läsa några av Helena von Zweigbergks skönlitterära böcker. Jag förknippar henne främst med radio och TV. Jag har dock nu lyssnat på författarinläsningen av hennes självbiografiska Mitt liv som dront.

”Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering. Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var – i mitt numera så långa liv – befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande?

Enligt von Zweigbergk själv personifierar hon dronten. Detta – numera utrotade – djur som enligt von Zweigbergk inte hade någon naturlig försvarsstrategi (har inte själv djupdykt i fågelns beteendemönster). Dronten kunde inte sätta gränser utan ”tog emot” vad helst livet kunde erbjuda. Författaren beskriver sig själv som någon som inte kunnat sätta gränser, som har använt som ”slasktratt”, ”packåsna”, ”en vandrande åskledare” som drog till sig allt det som andra inte förmått bära.

Med historien om denna mänskliga dront som kuliss närmar sig författaren områden som åldrande, kärlek, relationer och om psykisk ohälsa. Hon berör ämnen som föreställningen om jaget, om hur detta ständigt förändras. Och om att plötsligt inte riktigt känna igen sig själv. Om att alltid känna sig obekväm och rädd.

Hon kallar det själv en självbiografisk inventering, men jag har mina invändningar här. Visserligen delar Helena von Zweigbergk med sig av sig själv, men inte såpass djupt som jag kan önska. Hon har en tendens att teoretisera sig själv snarare än att dela med sig. Texten inkluderar fler ”man” än ”jag” – hon beskriver månne dronten och människan snarare än Helena. Anekdoterna som är tänkta att exemplifiera detta teoretiserande är faktiskt inte så många som kan man förvänta sig av en självbiografisk text. Jag får helt enkelt inte tillräckligt mycket Helena.

Författarinläsningen är såklart väldigt bra. Hon är en van radiopratare och har en behaglig röst och fint flyt, som gör sig fantastisk i ljudboksformatet. Jag ser i min ljudbokstjänst att hon har läst in alla sina egna böcker, men hon borde läsa in fler. Det är en röst jag vill höra mer av.

Författarporträtt: Mattias Edwall

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s