Marys pappa har en ny familj. Marys mamma och lillebror bor nu i en ny lägenhet. Mary själv har flyttat hem till pojkvännen Filips familj. Hon befinner sig liksom mittemellan allt. Hon har slutat skolan, men har inget jobb och när hon fann sig mittemellan sin pappa och mamma, så valde hon att flytta hem till Filips familj. Där hamnar hon också mittemellan trion mamma-pappa-barn.

Jag klyver deras trio som en pil.
Filip, pappan och mamman åt varsitt håll.
Kvar står jag i mitten.
Homewrecker.

Mary heter egentligen Maryam. Tamara Mivellis debutroman Jag klyver er itu är en berättelse om att finna sig själv, att hitta sin plats någonstans där mittemellan allt. Maryam har haft svårt att förlika sig med familjens historia, en känsla som också föräldrarna varit delaktiga i att skapa. De har ansträngt sig hårt för att ge barnen en svensk uppfostran utan att ge dem det kulturella arv, traditioner och språk som de torde vara berättigade till. Och Mary blir på sätt och vis identitetslös – mittemellan.

Mina föräldrar såg till att jag och Ebi blev riktigt bra på allt man måste kunna för att överleva i Sverige.
Simma och åka skridskor och sjunga i kör, till exempel.
Ebi är sämst på skridskor.
Skridskoläraren säger glatt att även riktigt små barn kan lära sig åka skridskor.
Små barn kan lära sig åka skridskor innan de kan gå, säger han.
Ebi halkar. Kan inte få fotlederna att stå rakt.
Jag åker runt på isen. I cirklar runt honom.
Ebi ligger ner mer än han står upp.
Efteråt surar han i bilen. Får en bulle av mamma som muta.

Mivellis text hamnar också någonstans mittemellan: mikronoveller, lyrik och prosa. Jag klyver er itu har ett sparsmakat uttryckssätt, korta – väldigt korta – kapitel där varje ord och mening bygger upp bilder av betydelse. Jag gillar verkligen det här lekfulla sättet att skriva. Om du läser för fort tappar du hela textens mening. Du nödgas läsa i maklig takt så att bilderna inne i dig hinner skapas och du får en hel berättelse, ett helt liv, i en enkel vardagssituation. Jag gillar verkligen det här.

Om man sätter händerna som skärmar runt ögonen och fokuserar på en liten bit skulle allting kunna vara som vanligt.

Författarporträtt: Magnus Liam Karlsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s