Vi springer in i en större lagerlokal, eller det är kanske en hangar av något slag. Vi slår oss ner i ett bås i vilket två soffor står mittemot varandra. Mellan sofforna är det ett slitet, klibbigt bord där folk har ristat in sitt missnöje under flera år. Ett sådant bord som stod mellan soffgrupperna på Club Herman – det gamla högstadiediscot, som skulle vara drogfritt men var långt därifrån. Med mig har jag två, tre eller kanske är det fyra personer. Det liksom varierar i varje sittning.

Som en skiva som hakat upp sig så springer vi in och sätter oss i denna formation flera gånger. Paniken växer och jag måste därför spela upp denna scen om och om igen.

Jag känner inte de andra. Eller kanske gör jag det. Vi känner i alla fall samhörighet på något sätt och flickan bredvid mig tar min hand. Kanske helt omedvetet. Vi ser ut genom de stora skjutportarna och världen brinner. Den är svart och fylld av vredgad eld – glödande stenar faller från skyn. Kaos, skrik och himlen skriker. Vi visste att det skulle bli så här. Vi vet dock inte exakt hur vi kommer dö. Slukas vi av elden eller kvävas vi när syret tar slut?

I lokalen arbetar volontärer, vara enda uppgift vid det här laget är att dela ut mat. En baguette och en vattenflaska kommer sannolikt att bli vår sista måltid. Kvinnan som sitter mittemot mig delar på sin baguette och suckar högt. Hon kallar till sig den unga volontären och säger vasst: ”Kallar ni det här en fylld baguette. Det är ju bara smör i den!”

Här! Här vaknar jag i ett kallsvettigt ryck. Det orimliga med att det fanns surkärringar mitt i apokalypsens crescendo var för absurd för min hjärna att klara av, så jag vaknar.

Att läsa Mats Strandbergs Slutet har varit en jobbig process. Den dödsskräck som väcks i mig är helt orationell. Ångestpåslaget har successivt ökats – den sista natten innan jag når bokens slut drömmer jag mardrömmar. De sista 20 minutrarna av den fina inläsningen av Hedda Stiernstedt (Nina i Vår tid är nu) och Christopher Lehmann (dramatiker, skådespelare och regissör) gråter jag förtvivlat och tvingas att sänka kroppen i ett berg av duntäcken. Däremellan har jag ömsom hållit andan, frustat i frustration och suckat åt allt det fina.

Känsloregister sattes direkt på prov när jag i de inledande sidorna förstod att mänsklighetens undergång var beräknad till den 16 september. Samma dag då min pappa dog för 20 år sedan. En svart årsdag för mig och det blev därmed ett intressant och kusligt sammanträffande.

Slutet handlar om hur människan kan reagera, tänka och agera om man vet att det definitiva slutet närmar sig. I Strandbergs roman handlar det om den enorma kometen Foxworth som kommer krocka med jorden och utplåna allt liv i samma sista andetag.

Under jordens sista skälvande månader får vi följa Simon och Lucinda. Två sjuttonåringar som likt alla andra försöker leva livet samtidigt som de måste planera slutet. Det är så oerhört sorgligt, men samtidigt så himla fint. Simon som blir dumpad några veckor innan apokalypsen – just när han som mest behöver någon nära. Lucinda som redan har sin dödsdom i och med en cancerdiagnos. Detta faktum som tidigt fick henne att stänga av och stänga ute ger henne på sätt och vis en ny chans att göra ett annat slut – att öppna upp igen för omvärlden. Simon och Lucinda finner varandra och kommer via en bihistoria att få ett gemensamt mål och mening i allt elände.

Strandberg har ett fenomenalt sätt att skildra det vardagliga mitt i det kaotiska och att hitta det fina i allt mörker. Han lyckas precis som i tidigare romaner skildra relationerna – inte minst syskonrelationerna – på ett ärligt och fint sätt och i sedvanlig ordning har han ett fantastiskt persongalleri. Vi får möta Simons mammor som väljer att flytta ihop igen för att hålla familjen nära. Simons gravida syster som tacklar det stundande slutet med förnekelse och fortsätter in i det sista att planera för barnet. Vi får också träffa Lucindas lillasyster som i hemlighet för en (hjärtskärande!) bucketlist över saker hon vill hinna med innan hon dör. Lucindas pappa som viger hela sin själ till läkaryrket och som ständigt försöker hitta en rationell lösning på allt. Tilda, Simons exflickvän, som går från att ha varit en toppstudent med en elitsatsning inom simning till en tjej som vill leva livet och testa allt – fester, droger och flyktiga sexuella relationer. Pappan som startar en frikyrka. Polisen som inte går av sitt skift. Läraren som fortsätter planera elevlösa lektioner.

Det finns flera lager som är värda att nämnas här och nu. Hur fungerar ett samhälle när vi vet att det snart kommer att ta slut? Några slutar jobba, andra söker mening i att utföra en syssla så att tågen kan fortsätta rulla, nyhetsprogrammen fortsätta sända och sjuka kan fortfarande få sin vård. Några väljer att sluta sina liv i förtid. Det finns inga rätt och fel. För vem har rätt att döma?

Som så många andra så funderar jag mycket på livet, döden och föräldraskapet och hur jag skulle reagera, tänka och agera om apokalypsen stod och flåsade i farstun. Antagligen i ständiga ångest- och panikattacker eller kanske jag skulle vara en av förnekarna, som ren och skär överlevandsstrategi (ironiskt i sammanhanget). Vad skulle jag göra? Vem skulle jag vara? Med vem? Hur kan man hantera tanken att ens barn inte skulle ha en framtid? Jag låter det vara obesvarat här för tanken är för svår, för mörk, för tung. Det är så här litteratur ska vara – den ska kännas!

Men hörrö Mats, nu har du utmanat min klaustrofobi, min skräck för djupa vatten, min rädsla för att förlora mig själv i demens och nu maxat med min orimliga rädsla för döden. Det känns som att du rotat i min skalle och med ett lite småelakt skratt skopat ut alla mina rädslor – studerat dem, förtäckt dem i ett lager skönlitteratur, fyllt dem med ångest, strösslat dem med ett ytlager av ängslan – dolt det hela med ett fint omslag och för att slutligen sitta och fnittra (hör jag inte ett tihi?!) när läsaren – d v s jag ovetandes börja läsa. Fantasin må ha skenat och min beskrivning kan uppfattas som något yvig, men ja, faktum kvarstår Strandberg prickar av hela ångestregistret.

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Anders Timrén
Läs mer: Kulturkollo konfererar Slutet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s