Finanskrisen och bostadsbubblan i slutet av 00-talet betraktas som den värsta finansiella krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. I svallvågorna efter den drabbas Stan och Charmaine, ett ungt par, av arbetslöshet och personlig konkurs och tvingas lämna sitt hem. Det enda de har som närmast kan lika ett hem är deras bil, som de kör runt med i staden och letar trygga parkeringsplatser. Margaret Atwood inleder sin Hjärtat stannar sist med att hjärteknipande skildra detta unga pars kamp för att överleva. När de får ett erbjudande om att delta i ett projekt i grindsamhället Consilience har de svårt att tacka nej och de kan för första gången på länge känna hopp inför framtiden.

Om de skriver under ett livstidskontrakt kommer de att få både arbete och bostad – åtminstone halva tiden. Varannan månad i Consilience måste nämligen den ena halvan av invånarna avlösa den andra halvan i fängelset Positron. Ett i stort sett självförsörjande system där båda halvorna av befolkningen kan bidra till samhället på sitt (om än skruvade) sätt. Stan och Charmaine förblindas av allt det positiva och skriver så klart – trots varningsrop från bland annat Stans bror – på och inträder i Consilience.

Consilience som till ytan sett är en retroversion av femtiotalet där pastell, perfekta gräsmattor och glättig musik till viss del skymmer mörka bilar som sakta rullar förbi på gatorna, avlyssningsapparatur och förbuden att kontakta dem som man delar bostad med.

Grindsamhället har en sektliknande påverkan på befolkningen där man plötsligt finner sig i allt mer märkliga arbetsuppgifter och främst Charmaine känns som den perfekta sektmedlemmen.

Något som är intressant med Atwoods sätt att skriva sin samhällskritik är hur hon på ytan sett skriver tämligen tidslöst, men emellanåt droppar en tidsmarkör som säger att du är mitt i nutiden. I Hjärtat stannar sist nämnas HBO helt ”by the way” och du förstår att Consilience är hennes version av en alternativ dystopisk parallellvärld till vår egen.

Jag greps av inledningen av boken där Stan och Charmaine kämpar för någon slag av normalitet och hur de liksom är de idealiska personerna att sugas in i grindsamhällets löften. Nyfikenheten och intresset och Atwoods sätt att låta Stan och Charmaine berätta vartannat kapitel driver på historien om Consilience. Efterhand svalnas dock mitt intresse och boken tappar tyvärr ganska rejält på slutet. Så med andra ord blir jag väldigt ambivalent till uppgiften att recensera Hjärtat stannar sist. Den stora behållningen är Atwoods samhällskritik som lyser igenom i mången inslag och scener i historien och drivet som finns i första halvan av boken.

Författarporträtt: Liz Beddall
Bokomslag: Wickholm Formavd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s