Hittar jag mig själv i mörkret?

Veckans tema på kollot handlar om Mörkt och kargt där Ulrica är general för veckan. Tanken som Ulrica hade med temat var egentligen miljö, men mina tankar började cirkulera kring det fiktiva mörkret. Och det är väl en stor behållning med våra teman – vi får fritt tolka temat som vi vill. Så jag gick inåt. Det inre landskapet.

Jag brukar titulera mig själv – dels med en glimt i ögat och dels med ett uns allvar – som eländesläsare. Jag läser gärna diskbänksrealism, jag läser gärna om människor som far illa, som är vilsna och om psykisk ohälsa. Emellanåt sväljer jag också spänningslitteratur och en och annan som kategoriseras som skräcklitteratur. Hur som haver – i min läsning så är jag mest i mörkret, vilket är väldigt intressant att finurla kring. Vad är det som lockar?

Som den extrema känslomänniska jag är så pendlar jag mellan fnittrig livsglädje till avgrundsdjupt mörker. Ibland så fort att jag knappt hänger med själv. Vore det inte bättre för mig att läsa rosaskrimrande kärleksromaner eller fluffig feelgood?

Kan det vara så – som jag resonerar i gårdagens inlägg på kollot ”Vad lockar i mörkret?” – att jag använder litteraturen såväl som terapeutisk igenkänning som ”face my fear”. Kan jag i läsningen – i mörkret – hitta mig själv?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s