Handlingen som gick upp i rök

Det är 1800-talets England (Yej!). Dock ett annat 1800-tal än vad vi känner till. Onda och syndiga tankar manifesterar sig hos människan – bokstavligen – i rök och sot. Samhällets elit skickar sina söner till en internatskola (Yej!) för att de där ska lära sig att bemästra denna skamliga rök, som så tydligt särskiljer syndaren från den oskuldsfulla. Grundprincipen i historien är tämligen intressant må jag säga – det viktorianska England, mörker, elände, svart kolgruvor, Londons syndfulla gator och tunnelsystem och med ett intressant inslag av magi i och med röken.

rokI Dan Vyletas Rök får du inledningsvis möta Charlie som har lätt för att vara god och den mer impulsive Thomas, som ständigt tycks kämpa mot mörkret och röken. Under en studieresa till London, där de får bevittna en avrättning (as every studieresor usually includes!) kommer de båda en konspiration på spåren. Vad är egentligen röken för något? Kan den bemästras? Tillsammans med Thomas kusin Livia ger de sig av på jakt efter sanningen.

Jag läser första halvan i rasande fart – hur mörkt kan det bli tänker jag och gottar ner mig i röken och det dystopiska London – men den sista halvan går så otroligt långsamt att läsa och jag fick kämpa (jag säger kämpa!) med att läsa ut de sista hundra sidorna. Jag rör ihop historien, missar vändpunkterna som vissa anser är så makalösa (Var? Vem? Vadå?) och tappar intresset för de tre huvudpersonerna så fort det går upp för mig att historien inkluderar den så vansinnigt uttjatade kärlekstriangeln (Why oh why Vyleta?!).

Borde jag ha slutat läsa boken? Tja, jag borde kanske det, men jag var samtidigt så vansinnig nyfiken på den där röken och dess kraft. Men jag blev besviken. Antingen har jag missat hela poängen, men inte kan jag mer om röken nu i efterhand. Inte varifrån den kommer, varför den dök upp i historien eller varför vissa är till synes immuna. Hade den vunnit på att kortas ner? Absolut! Historien håller inte för 500 sidor, men i en mer uppstramad kostym hade den månne inte tappat så mycket fokus och fart. Det och att författaren hade mäktat med att ge oss läsare ordentliga svar. Nu är jag mest frustrerad.

Författarporträtt: Michael Lionstar
Omslag: Kerstin Hanson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s