Det här är en sån där svår recension att skriva på grund av extrem risk för spoiler. Hur mycket vågar man skriva utan att berätta något avgörande? Jag ska dock göra mitt bästa.
Grundpremissen i Den mörkaste hemligheten är att en treårig flicka försvinner till synes spårlöst under sin pappas femtioårsfest i ett lyxiga strandhus. Läsaren får sedan följa händelseförloppet utifrån två olika tidsskeden – dels dåtid 2004 och den helg då det exklusiva gänget – såväl rika som inflytelserika – träffas för att fira Seans femtioåriga födelsedag och dels nutid då samma människor åter igen står inför varandra på grund av en stundande begravning. Det som skiljer sig något från Alex Marwoods tidigare böcker är vilken samhällsklass som skildras. Från en gammal bruksstad i Onda flickor till ett halvdassigt hus i Granne med döden till samhällets absolut rikaste skikt i Den mörkaste hemligheten – till dem som spontant kan ta en helikopter till restaurangen och köpa sig såväl tystnad som lojalitet.
Det är en invecklad historia då familjeintrigerna är täta då Sean är inne på sin femte fru och har barn med tre. Han är långt ifrån en ansvarsfull förälder och vid varje skilsmässa tvingas barnen inte bara ta farväl till en livstil utan till sin pappa. Med sin tredje fru får han tvillingdöttrarna Ruby och Coco och det är den sistnämnda systern som försvinner den ödesdigra natten 2004. Men vad var det egentligen som hände? Vem bär ansvar för Cocos försvinnande? Varför minns inte Ruby något?
En regnig dag med krassliga barn möjliggjorde att jag kunde läsa boken under en dag, vilket var mycket tacksamt (tack barn!) för i sedvanlig ordning är Marwood skicklig på att driva på historien och ”ett kapitel till” blir något av ett mantra när du läser. Som en traditionell pusseldeckare lägger Marwood under första halvan ut diverse sidospår och till slut kan du tänka dig att i stort sett alla karaktärer kan ha något att göra med Cocos försvinnande. I andra halvan så snävas alternativen ner och vi kan väl säga så här: när boken är utläst så vet du som läsare mer än alla inblandade karaktärer. Hela boken är ett virrvarr av hemligheter och otrohet på både det ena och andra sätter och boken slutar på samma sätt. Och som i vilken pusseldeckare som helst så är det först i avslutande kapitlet som det presenteras vem som verkligen gjorde vad. Tyvärr var detta ingen hemlighet så ja, jag blev lite besviken på ett lite för uppenbar förövare. Men, men. På vägen dit var Den mörkaste hemligheten helt omöjlig att lägga ifrån sig och du ömsom lider med de stackars barnen och ömsom vill örfila upp alla föräldrar (ja alla!).
Författarporträtt: Geraint Lewis
Bokomslag: Lars Sundh
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 