Det börjar i tragedi: en femårig pojke blir påkörd när han för ett ögonblick släpper sin mammas hand. Bilföraren smiter och kvar står en förtvivlad mor med sin döda son i armarna.
Poliskommissarie Ray – ett av bokens många berättar-jag – har svårt att släppa fallet trots att ingen utveckling tycks ske. Polisledningen börjar att dra in resurser och till slut är det Ray och Kate, som på eget bevåg och egen tid fortsätter att undersöka smitningsolyckan.
Jenna – ett annat av bokens berättar-jag – flyr sin hemstad, sitt gamla liv och förlusten av ett barn och hamnar i en liten stuga vid kusten i Wales. Hon livnär sig på att fotografera stranden, finner en pojkvän (en veterinär!), en vän, ett liv och skaffar en hund. So far, so good. Men kanske för mycket feelgood för mig. Jag blir smått uttråkad och tycker inte det händer så mycket under första halvan av Clare Mackintochs Jag lät dig gå.
Bam! Sen händer något! Handlingen gör en 360-gradare och plötsligt – likt en sugklocka – så fastnar du ohjälpligt i boken och andra halvan av boken läser jag ut i en sittning. Jag vågar inte säga så himla mycket mer av handlingen på grund av råka spoila, men jag kan säga så mycket att det kommer så småningom in en tredje berättarröst – en synnerligen obehaglig sådan – och historien får sig än fler dimensioner än den från början verkade ha. Sanningar blir till osanningar och tvärtom.
Författarporträtt: SmartPhotography.co.uk
Formgivare: Emma Graves
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 