Men hallå?! H a l l å?! Vad kan en säga för smart om Jenny Offills Avd. för grubblerier? Jag blev väldigt förtjust, men det är svårt att förklara läsupplevelsen med relevanta stavelser.
Jag valde att lyssna på Odile Nunes inläsning av boken och blev smått förälskad i hennes sätt att ta sig an texten. Det är kanske inte en helt lätt bok att lyssna på, men jag gillar det. Är det en roman det här? Jo, det blir det till slut liksom. Är det micronoveller? Ja, typ. Jag skulle kanske säga att texten är ett fragmentariskt tankeflöde. Det är helt enkelt som titeln – inte helt osökt – anger: grubblerier. Precis som jag kan finna mig själv sitta och grubbla, hoppa i tanken och associationerna fladdrar iväg, så gör huvudpersonen – hustrun – det. Från en sak till en annan. Från ett minne till ett annat.
Det till synes fragmentariska – grubbleriet – bildar till slut en roman. En roman om en kärlekshistoria, ett äktenskap och ett kolikbarn. Hustrun blir bedragen av maken och funderar över ett liv som inte blev som hon trott. Textfragmenten bryts av citat, som belyser hustruns känslor och tankar. Mycket bättre än så här kan jag nog inte förklara boken. Den är vacker, sorglig och humoristisk på en och samma gång. Den är gripande, omvälvande och dämpad på en och samma gång. Jag grubblar vidare i min ensamhet.
Läs gärna också Kulturkollo konfererar: Avd. för grubblerier där Anna, Helena och Ulrica pratar om boken.
Författarporträtt: Emily Tobey
Formgivare: Moa Schulman
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Fragmentariskt tankeflöde var en väldigt bra beskrivning av boken! Jag delar den upplevelsen, och tyckte väldigt bra om boken.
Tack, det var inte helt lätt att beskriva den. Kan tänka mig att antingen gillar man mkt eller inte alls.
Har också på känn att det kan vara så.