Pojkarna av Jessica Schiefauer

Vi visste vad som väntade: en morgon skulle vi helt enkelt stiga upp ur sängen och veta att barnlekarna måste överges. Vi skulle se oss omkring, se hur andra gjorde och sedan göra efter. Lära oss dricka, röka, kyssas. Lära oss tolerera att pojkarna tog på oss med sina händer.

Tjejkompisarna Kim, Bella och Momo är i gränslandet mellan barn och vuxen och lider tillsammans sig igenom skolan där de tvingas utstå killarnas kränkningar och sexism. På kvällarna klär de ut sig och flyr in i fantasilandet.

Kim, som är bokens huvudperson, har svårt att hitta sig själv och har svårt att definiera vad det är som saknas henne. Momo är konstnärsjälen som syr kläder och gör vännerna redo för fantastilandet. Bella är tjejen som tvingas ta hand om sin pappa och som också tar hand om sitt älskade växthus. Det är i växthuset som allt tar sin början. Bella har lyckats få tag i en fantastisk och ovanlig blomma, vars nektar förvandlar dem till pojkar. En helt ny värld öppnar sig för dem när de ikläder sig pojkkropparna.

Om nätterna låg jag vaken och försökte glömma deras händer och blickar och andedräkter och jag funderade febrilt på hur jag skulle kunna göra mig av med det som retade dem. Jag drömde vakendrömmar omnämnd, jag var stor i de drömmarna, stor och grov och stark var jag och min röst var mörk. Jag röt åt pojkars och min röst fick deras hår att blåsa bakåt, min saliv duschade deras kinder. Sedan sprang de, och jag lufsade som en jätte, som en hjälte i korridorerna.

Kim har äntligen hittat rätt och kan inte få nog av friheten som den nya kroppen ger henne. Som pojke träffar hon Tony och blir kär, trots att det är en destruktiv vänskap dem emellan. Linjen mellan kärlek och mörkt kaos är hårfin och författaren lyckas på ett fantastiskt sätt beskriva relationen dem emellan. Jag blir också oerhört nyfiken på Tony och skulle så gärna vilja veta mer om honom.

Jessica Schiefauers Pojkarna är något utöver det vanliga. Den är rå i sin vardag, fylld av smärtsamt tonårsliv och är en obeveklig skildring av maktspelet på skolan. Samtidigt är det en magisk saga, som berättar om systerskap, om att växa upp och om att hitta sig själv.

Trots sina magiska inslag så är historien realistisk och Schiefauers karaktär är mångfacetterade och känslorna blir rent av fysiskt påtagliga under läsningen. Du sjunker in i hennes vackra språk och allt känns så självklart. Om det nu månne finnas någon som ännu inte läst denna fina bok så kan jag med stor värme rekommendera er att göra det.

Pojkarna har filmatiserats av Alexandra-Therese Keining och hade biopremiär 19 februari (tyvärr inte på en biograf nära mig dock).

Författarporträtt: Hillevi Nagel
Bokomslag: Fredrika Siwe