Gudarna av Elin Cullhed

Det här är en bok som jag har väldigt svårt att skriva om då jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag egentligen tycker. Språket och stämningen är så pass provokativ att jag balanserar på den hårfina linjen mellan fenomenal och skräp, mellan troliga tonåringar och osannolika känsloyttringar. Jag har dessutom svårt att gilla någon av karaktärerna, vilket inte gör det hela lättare.

gudarnaElin Cullheds Gudarna handlar om Bita, Lilly och Janne (Jane) som bestämmer sig en dag att nu får det vara nog. De är inte någons tjej, inte någons guss – de är helt enkelt Gudar och förväntar sig att bli tilltalade som sådana. Nu är det dags att krossa patriarkatet och ta tillbaka makten som killarna tvingat ifrån dem.

Vi är Bita, Lilly och Jane. Den här boken handlar inte om att någons mamma dör. Den handlar inte om kärlek mellan två ungdomar som har cancer. Den handlar inte om another kille som är kär. Den här boken handlar om oss. Gudar som oss.

Jag kan känna tjejernas kamp och svart-vita värld – vem var inte så övertygad om rätt och fel när man var i den åldern? Vad jag har svårare att förlika mig med och som jag ser som tämligen osannolik är vuxenvärldens totala blindhet. Å ena sidan någon – n å g o n – borde ha lyssnat, sett och reagerat. Å andra sidan så är det Jannes historia det här. Hon berättar och i hennes svart-vita värld, i hennes tonårsrus så var det kanske så hon upplevde den.

Jag kan villigt erkänna att jag har svårt för Jannes ton och språk. Flertalet gånger är jag faktiskt nära att lägga ifrån mig boken, men någonting håller mig dock kvar. Nu i efterhand kan jag konstatera att Gudarna uppenbarligen naglat sig fast och jag har svårt att skaka den av mig. Kanske, kanske skulle Cullheds roman i mina ögon vunnit på att ha en annan berättarröst där Janne får bli en karaktär som alla andra och den skulle således inte skavt så under läsningen. Eller kanske, kanske är berättarrösten det genidrag som gör att du kommer minnas boken. Kanske, kanske.

 

Annonser

2 reaktioner till “Gudarna av Elin Cullhed”

  1. Vet du, jag kände faktiskt precis, nästan exakt som du. Med den lilla skillnaden att jag till min egen förvåning ändå kände mig sprängfylld av energi och kämpaglödefter avslutad läsning. För jag gillade inte heller en endaste en i boken. Och tyckte också vuxenvärlden verkade osannolik och sorgligt blind. Kanske är det ändå för att jag hörde fantastiska Salvana Imams röst och låtar när jag läste. Det påminde mig om hennes musik och DE gillar jag ju. Men ambivalent är ändå minst sagt ordet. Men i slutändan ändå positivt ambivalent.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s