En sommar för sex år sedan så blev vår ena son borta på stranden. Det var en stekhet dag under semestertider och stranden var bokstavligen översvämmad av folk. Hela familjen gick tillsammans upp från havet och i ett ögonblick så försvann han i vimlet. Paniken drabbade totalt och direkt. Hade han gått tillbaka i vattnet? Han kunde ju inte simma. Hade han hittat någon han kände? Hur länge väntar man innan man ringer polisen? Vänner och okända började direkt att söka. Efter knappt en halvtimme var han åter hos oss. Han hade helt enkelt gått förbi handdukarna och sen fortsatt vandra utmed stranden. Varje gång vi är på stranden eller i ett folkhav, så kan jag känna den där känslan igen. För en sekund. För Rachel i Gilly Macmillans Bränd himmel försvinner sonen Ben ur sikte på en vanlig söndaspromenad i skogen. Samma paralyserande panik, samma overklighetskänsla, men skillnaden är att Ben inte går att hitta.
När historien tar sin början har det gått ett år sedan händelsen och du får i vartannat kapitel återberättat vad som har hänt av Rachel och vartannat av kriminalkommissarie James Clemo, som ansvarade för utredningen. Berättartekniskt är det ett väl valt drag av författaren då fallet följs från två olika perspektiv. Lägg därtill att det oftast är oerhört spännande fortsättningsslut på kapitlen och att dessa alltså inte tar vid förrän berättaren fortsätter, så är det lätt att hamna i intenstivläsning utan dess like.
Rachel får tämligen fort allmänheten emot sig, inte minst i kommentarsfälten på diverse nyhetssidor, sociala medier och så småningom en hemsida som startas för att följa fallet. Hur kan man låta en åttaåring springa före utan tillsyn? Visst är det något skumt med mamman? Efter en misslyckad presskonferens, så blir domen än tydligare från omgivningen. Hon måste vara skyldig!
James Clemo blir fort väldigt engagerad i fallet och har svårt att tänka på något annat. Hans förhållande slås i spillror, vilket direkt är kopplat till fallet. Du får följa hans berättelse både direkt och genom psykologens transkribering av hans sessioner. Från att vara en ganska intetsägande karaktär i första halvan av boken, bidrar dessa samtal till en mer mångfacetterad bild av honom och hans förvandling hos psykologen är väldigt intressant att följa.
Mest intressant är dock Rachel och hur oron och skuldkänslorna drar sönder henne – hur hon emellanåt hanterar sin tillvaro fullständig (och förståeligt) orationellt och hur relationen med hennes exman och nya fru förändras. Mitt i allt gör historien ytterligare en kullerbytta när det står klart att hennes familjehistoria inte är vad hon trott. Vem kan hon lita på?
Men vem kan egentligen läsaren lita på? Här tillkommer ännu ett moment som Mcmillan lyckas ovanligt bra med – du har ingen aning som läsare. Du vacklar ständigt i din lojalitet och när du äntligen tror dig veta hur det ligger till, så ändras historien.
Avslutningsvis är det väl bara att gratulera Modernista, som tycks hitta alla guldkornen i den anglosaxiska deckarfloden.
Författarporträtt: Modernista
Bokomslag: Lars Sundh
Andra som läst: Hyllan, Vargnatts bokhylla och Fru E:s böcker
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
OBS: Spoiler framöver : Hej! En sak jag funderade på när jag läste Bränd himmel var om Ben och läraren gjort upp med varann om kidnappningen. Alltså, läraren var ju störd, helt klart, men om också Ben ett tag ville komma bort från sina bråkande föräldrar och sin deprimerade mamma – och då uttryckte det för sin trygga, snälla och söta (störda) lärare. De bestämde sig om ”kidnappningen” men sen gick det snabbt fel. Ben såg hur hunden blev skadad, ville ha sin snuttefilt – ändrade sig så som barn kan göra. Men för läraren fanns det ju ingen återvändo – hon lämnade Ben och stack. En liten teori om vad som hände… Jag fick känslan att allt inte berättades för oss, särskilt i.o.m. att ingen av varken offret eller kidnapparen senare ville prata om vad som hänt… Såg polisen bara det de ville se (precis som sociala medier-mobben?)
Hej! Jag förstår hur du tänker, men jag ställer mig tveksam till den teorin. Ben är för ung tänker jag för att ha en sådan lösning son ett alternativ. Jag hade dock gärna, precis som du, fått ta mer del av hans historia. Han är en tämligen anonym karaktär, men ändå så viktig. Å andra sidan så ser jag som att huvudfokus ligger på det psykologiska planet hos den söndertrasade mamman och den sökande polisen. Tack för din input.