JAG OCH EARL OCH TJEJEN SOM DÖR av Jesse Andrews

För att förstå allt som hände måste du utgå från premissen att high school suger. Accepterar du det? Klart du gör. Det är en universell accepterad sanning att high school suger. Faktum är att det är på high school vi för första gången konfronteras med livets mest grundläggande existentiella fråga: Hur är det möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe?

Greg Gaines har räknat ut hur man överlever high school. Hans strategi är att smälta in, flyta med och han känner alla men umgås med ingen. Den enda vän han har är Earl, som han spelar in film tillsammans med. Rätt värdelös film i ärlighetens namn men det är ett sätt att trotsa tristessen. De har inga planer på att någonsin visa filmerna för någon. Tills de lär känna Rachel Kushner. Eller rättare sagt de är inte helt okända för varandra; Greg och Rachel hade varit tillsammans ett dygn för några år sedan när de gick på en hebreisk skola. ”Det enda som talade för hennes fördel vara att hon tyckte att jag var den roligaste killen i hela världen. […] Det gjorde underverk med mitt självförtroende.”

Rachel får leukemi och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. ”Ju mer tid du tillbringar med henne, vet du, desto större skillnad kan du göra i hennes liv”. Trots att det är flera år sedan som de pratade sist så går Greg till slut med på att göra som mamman säger. Rachel är tjejen som dör. Jesse Andrews Jag och Earl och tjejen som dör är dock ingen vemodig bok, med en djupare insikt om livets förgänglighet eller som Greg själv uttrycker det:

_

Jag lärde mig absolut ingenting av Rachels leukemi. Faktum är att alltihop förmodligen gjorde mig dummare när det gäller livsfrågor.

Jag uttrycker mig nog ganska klumpigt. Min poäng är: Den här boken innehåller absolut inga viktiga lektioner om livet, okända sanningar om kärlek eller tårdrypande ögonblick när vi insåg att vi lämnat barndomen bakom oss eller så.

Varför blir jag inte så berörd som förväntat?! Carolina hyllade, skrattade och grät. Ja, jag ska erkänna att min och Gregs humor inte är milsvida ifrån varandra – vi gillar ironi och alla kan vi väl känna igen oss i när vi i nervositet säger fel saker vid fel sociala sammanhang. Om inte annat kan vi känna igen oss i ångesten att råka göra detta. Så jo, jag skrattade faktiskt en hel del, men jag greps aldrig riktigt av historien eller karaktärerna. Möjligtvis är det att historien berättas i första person som gör det. Greg är någon som man inte riktigt kommer in på livet. Således kommer man inte de andra in på livet då vi hela tiden får se det genom Gregs ögon. Han håller inte bara en låg profil, flyter med genom high school, utan hela livet är ett enda undkommande för Greg.

Första person-berättandet gör också att jag emellanåt blir ganska trött på Gregs svammel. Man vill liksom ruska om honom och skrika ”men säg något vettigt för en gångs skull!”. Perspektivet gör också att jag saknar ett djup i Earl och Rachels karaktärer. Earl är egentligen en väldigt intressant karaktär, med en historia som jag vill veta mer av. Men det djupet uteblir då detta är Gregs historia från början till slut.

Nu skulle man lätt kunna tro att jag inte gillade, vilket faktiskt inte stämmer. Jag gillade men älskar inte. Karaktärerna var tyvärr ganska ointressanta. Boken var dock svår att lägga ifrån sig och det bubbliga, svamliga språket gör att man läser i ett rasande tempo. Jag hade förväntat mig en gråtfest mot det oundvikliga (det stod klart från första kapitlet i boken), men även den festen uteblir. Och jag som såg fram emot en riktig fulgråt.

Andra som läst: Fiktiviteter, Hyllan, Romeoandjuliet och Sagan om Sagorna

Författarfoto: Tamara Reichberg