Den eviga – i alla fall två och halv månadslånga – lästorkan har äntligen börjat att ge med sig. Jag är fortfarande inte över gränsen där jag kastar mig över böckerna, men jag läser. Jag har tidigare inte läst något av Gayle Forman, men grät ögonen ur mig till filmen If I stay – en s.k. ”låt-mig-pausa-och-gråta-ut-en-stund-film” – som baseras på Formans Om jag stannar. Så förväntningarna var ungefär ”låt-känslorna-komma-fulgråt-bok” när jag äntligen började läsa Jag var här, men riktigt så blev det inte.
Codys bästa vän Meg tar livet av sig ensam på ett hotellrum. Kvar finns en förkrossad Cody som inte fattar någonting. Varför hade Meg inte sagt någonting? Varför hade hon inte sett? De pratade ju om allt? Eller?
När hon åker till Megs universitetsstad för att packa ihop hennes tillhörigheter duggar frågorna än mer. Vem var egentligen Meg? Och vem var egentligen den där Ben McAllister som krossat Megs hjärta. Intrigen tätnar än mer när Cody hittar krypterade filer på Megs dator och när hon hamnar på ett forum på internet som går att koppla till Megs död.
Det är lika mycket en bok om sorg, om att växa upp som en kriminalgåta. De två första perspektiven engagerar medan den sistnämnda inte känns lika trovärdig, men vad gör väl det. Det är hjärtskärande att följa hur Cody famlar efter svar och hur skulden maler ner henne inifrån. Känslan av att bli lämnad kvar utan svar, utan förklaring är förödande för Cody. Det blir dock aldrig någon fulgråt trots att jag verkligen känner för Cody – kanske är det så att kriminalgåtan ibland tar över för mig. Eller kanske är det jag och inte du.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 