Jag säger det direkt, så har jag det sagt: Jennifer Nivens Som stjärnor i natten berör på djupet. På djupet. Den är avgrundsdjup i sin sorg, vacker och vemodig i sin kärlek och rasande i sin berättelse om unga människor som livet, på ett eller annat sätt, har varit svårt emot.
De båda berättarrösterna tillhör Violet Markey och Theodore Finch, vilka möts för första gången uppe på avsatsen på skolans klocktorn. Båda är beredda att hoppa, men en av dem väljer istället att rädda den andra. Violet Markey – den populära tjejen som gick sönder då hennes syster dog i en olycka som även hon var inblandad i. Theodore Finch – utbölingen som ingen tycktes förstå sig på och som inte brydde sig nämnvärt vad andra tyckte om honom. Violet vars föräldrar är engagerade, varma och kärleksfulla och Theodore vars mamma är trasig sedan Theodores våldsamma pappa lämnade dem.
Theodore blir förälskad i Violet och ger sig sjutton på att tränga igenom hennes pansar och komma henne nära. Han uppvaktar henne på de mest finurliga sätt och med ett skolarbete som alibi tar han henne med på utflykter runt om i delstaten. Theodore lyckas så klart att nå fram till Violet och där kunde historien om de två ha slutat. Men detta är inte enbart en sockersöt kärlekshistoria där allt ordnar sig utan en historia om psykisk ohälsa, om människor som mår och far illa och går sönder. Om en vuxenvärld som har svårt att se, om en skola som vänder ryggen åt problemen och om svek, sorg och att inte räcka till. Mitt i allt så handlar den också om vänskap, om att skapa sig en egen värld och om sprakande känslor.
Jag vill inte säga så mycket mer om handlingen för då kan jag spoilar något, men det är ett mycket viktigt och angeläget ämne som Jennifer Viner belyser och jag sitter här med sorg i själen, men författaren lämnar inte mig utan tillförsikt – någonstans finns också ett ljus. Läs!
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 