Lewispjäserna av Peter May

Så har jag äntligen läst den tredje och avslutande delen i Lewistrilogin. Det är med blandade känslor då jag verkligen har gillat denna serie och vill inte att den ska ta slut.

I Peter Mays Lewispjäserna får du åter igen möta Fin Macleod och livet på Yttre Hebriderna. Macleod har slutat som polis och är numer säkerhetschef på en privatägd egendom på Isle of Lewis. Hans jobb är att få bukt med den illegala jakt som pågår på marken, vilket kompliceras av att Macleods barndomsvän Whistler Macaskill är en av tjuvjägarna. Tillsammans hittar de ett gammalt flygplan och kvarlevorna av en gemensam barndomsvän, som legat på botten av en sjö i sjutton år. Det förflutna rusar ikapp Fin och Whistler och som läsare får du ta del av både dåtid och nutid och hur mörka hemligheter kommer fram i ljuset.

Peter May har ett förunderligt sätt att använda den karga naturen för att berätta om livet på ön. Regnet piskar, vinden pinar och solen tinar upp och människorna på ön tvingas att följa naturens nyckfulla spelregler. Jag gillar också att precis som i Svarthuset och Lewismannen är själva kriminalhistorien sekundär och allt annat runt omkring är det väsentliga. Den handlar om relationer, om vänskap, konflikter och livsbeslut.

Lewispjäsarna må vara den svagaste länken i trilogin, men det säger egentligen inte så himla mycket då de två första delarna är såpass starka att lägstanivån är oerhört hög. Peter May avslutar Lewistrilogin med flaggan i topp och jag hoppas att vi får läsa mer av honom.