Hayley och hennes pappa Andy är tillbaka i barndomsstaden efter att, under de senaste fem åren, ha flyttat runt i USA. Pappan är krigsveteran och sedan han återvände efter två vändor i Irak och två i Afghanistan, så slåss han varje dag med att fly från minnena från krigen, vilket gör att ett kringflackande liv, utan att stanna tillräckligt länge på en plats för att hinna rota sig, ter sig som den enda möjligheten för överlevnad. Laurie Halse Anderson tar i sin Skärvor av minnen avstamp i ett allvarligt och aktuellt ämne och visar brister i skyddsnäten och blir på så vis samhällskritisk. Vad händer med alla de krigsveteraner som återvänder hem och inte kan hitta sin väg tillbaka? Vad händer med familjen och i detta fall med ett barn som lever med en söndertrasad förälder?
I bokens början har dock Andy beslutat att det är dags att återvända dit de en gång började och låta Hayley gå klart skolan. Hayley lever i ständig rädsla för vad pappan kan hitta på då han får oförutsedda raseriutbrott och kan inte behålla ett jobb (eller en vardag). Hayley är ständigt på sin vakt, tar hand om sin pappa och sopar upp spåren efter honom.
I skolan träffar hon Finn, som kommer att bli den person som lyckas ta sig igenom år av murbyggande och sakta men säkert få ta del av det liv som Hayley lever. Kärlekshistorien dem emellan är kanske inte den mest intressanta med denna bok, utan vad som händer i relationen mellan pappan med posttraumatisk stress-syndrom och tonårsdottern som bär alldeles för mycket. Orden du möter är Hayleys egna och du får på så vis komma de inre relationerna mycket nära – förhållandet till pappan, till Finn och till vännen Gracie och till styvmamman som övergav Hayley mitt i kaoset. Ilskan hon känner är bara en täckmantel på all den sorg hon tvingats bära genom åren. Finn kommer därför att bli en mycket viktig person för Hayley, men kommer hon att klara av att hålla honom nära när hans närvaro ständigt tycks rasera hennes pansar?
Det är i grunden en tung historia, men kärlekshistorien mellan Finn och Hayley gör den ändå uthärdlig – för att kunna ta till sig hennes misär måste man kunna se hoppet någonstans. I vanlig ordning är jag något skeptisk slutet, men lämnar det utan vidare kommentarer så jag inte spoilar något – läs dock boken. Den är helt klart mycket läsvärd.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 