Nej, nej, nej!

Men, men, men! Men vilket antiklimax! Här har jag väntat och väntat med att äntligen läsa den avslutande delen i Veronica Roths trilogi, men vilken besvikelse. Jag gillade Divergent och hur Beatrice ”Tris” Prior visade beslutsamhet och mod genom historien. Jag blev något betänksam med fortsättningen Insurgent då jag tyckte att Tris började bli lite mesig, något mindre intressant, men kunde ändå svepas med i handlingen, samhällets uppbyggnad och de återkommande fortsättningssluten. Men tyvärr växer ointresset genom Allegiant.

Det stod klart tämligen fort att Roth ville fokusera allt mer på kärlekshistorien om Tris och Four – hur de slänger sig i varandras armar, hur de snusar på varandras halsar och hur de trycker läpparna mot varandra. Hela tiden. Jag uttryckte mig lite subtilt på Instagram ”Kräks lite i munnen (sorry!) över Tris och Four. Vill veta hur det hela slutar, så jag läser vidare under protest.” och den känslan bestod tyvärr genom boken.

Jag fick verkligen kämpa mig igenom boken (för jag ville verkligen veta hur historien slutar), men blir ärligt talat lite förbannad. Slutet var kasst och jag hade förväntat mig mer av karaktärsbyggandet av Beatrice och Tobias. Jag var inte heller speciellt intresserad av att, likt Marie Lu:s triologi, får varannat kapitel berättat ur den kvinnliga huvudpersonen och varannat den manliga. Var inte detta Tris historia?!

Har jag inget positivt att säga? Jag läste ut den!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s