Ett folk utan land av Melina Marchetta

Finnikin lever i exil och har gjort så de senaste tio åren. Han har inte besökt sitt hemland Lumatere sedan de mörka åren – den kaotiska tid då kungafamiljen blev mördad och en förbannelse lades över landet och dess befolkning. Finnikin reser runt och försöker hjälpa Lumateres exilbefolkning och under en sådan resa träffar han Evanjalin. Evanjalin som hävdar att hon kan vandra i andras drömmar och att dessa kan leda dem till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den mördade kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad någonstans utanför rikets gränser. Tillsammans ger de sig av för att rädda honom, finna tronföljaren och rädda Lumatere.

Melina Marchette har (tillfälligt förhoppningsvis) bytt genre och Ett folk utan land är den första boken i en fantasytrilogi. Som sig bör inkluderar boken såväl kartor, sjuhundrafemtioelva konungariken, märkliga o-kom-ihåg-iga namn och en evig vandring.  Villigt ska jag erkänna att jag inte är en storkonsument av genren, men jag försöker mig ändå på den emellanåt [ja, jag kan erkänna att jag är högst avundsjuk på fantasy-fantasterna för de har liksom en helt egen värld, som vi andra känner oss exkluderade ifrån]. Jag har därför inget stor referensmaterial att utgå ifrån eller jämföra med. Men om vi säger så här – blir jag engagerad? Efter stor möda och stort besvär så ja, men det tar ganska lång tid innan jag är där. Skulle jag läsa fortsättningsboken? Sannolikt inte.

Trots mina reservationer så finns det saker som jag vill lyfta fram med boken, vilket gör att den står ut i min blygsamma  fantasy-hög av lästa böcker. Först och främst karaktärerna, som har blivit lite av Marchettas signum. Det är komplexa karaktärer – såväl huvudpersonerna som bifigurerna är mångfacetterade och helt klart som oss andra dödliga (tja vissa är ju mer dödliga än andra men ”you get the point”). Ingen är helt igenom god eller ond och de hanterar situationer på ett helt klart mänskligt sätt. Jag gillar också det man kan se vår värld i hennes värld – den berättar om främlingsfientlighet, politik och nationalism. I Marchettas text får du ta del av historier om människor i exil, du får vandra i flyktingläger och du får känna av hur människan kan bli dömd utifrån var hen är född.

Men kan man skriva fantasy utan kartor och massor av kungariken? Kan man skriva fantasy utan att läsaren känner sig förvirrad av alla nya begrepp, namn, länder, språk och folkslag/väsen? Kan man skriva om en komplex värld där alla tangerar gränsen mellan gott och ont? Marchetta klarar det nästan (iaf det sistnämnda).

Läs även vad Old adult redas young adult, Carolina läser och missa inte Kulturkollo konfererar.

Annonser

3 reaktioner till “Ett folk utan land av Melina Marchetta”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s