Hatties liv av Ayana Mathis

I Ayana Mathis debutroman Hatties liv från 2013 tecknas en viktig del av den amerikanska historien och Mathis välskrivna text blir således en viktig del i den amerikanska litteraturhistorien.

Historien handlar om Hattie som föds i Georgia, men som flyr till Philadelphia i norr i hopp om en bättre framtid – men som möter samma dunkla framtidsutsikter och nya besvikelser i livet. I inledningskapitlet är det Hatties egen röst vi hör och vi får ta del av en hjärtskärande historia om hur hon och maken mister sina förstfödda tvillingar i lunginflammation. Ett dramatiskt kapitel som jag fortfarande återkommer till i tanken – inte minst på grund av att vi också har tvillingar, som drabbades av lunginflammation som små. Det blir så nära och man fylls av tacksamhet att det var under 2000-talet och inte 1920-talet som våra barn föddes.

I de resterande kapitlen så är det Hatties barn och ett barnbarn som berättar sin historia och du lär känna Hattie genom deras tankar och förhållande till henne. Det är inte en helt okomplicerad relation hon har till sina barn då hon har fostrat dem hårt för att förbereda dem för den skoningslösa världen utanför hemmets väggar. På samma vis får du även ta del av olika nedslag i den amerikanska historien då vi vandrar från 1925 till 1980 – vi får ta del av såväl väckelserörelsens storhetstid i Alabama, rasismens destruktivitet, kvinnans kamp och underkastelse som Vietnamkrigets fasansfulla påverkan på individen.

Å ena sidan fascineras jag av författarens perspektiv och det historiska skeendet, å andra sidan är jag något besviken på att jag inte slukades till den grad jag hade förväntat mig. Möjligen kan det vara så att läsupplevelsen hade varit bättre om jag läst boken mer intenstivt, men jag kan inte låta bli att tycka att de många berättarrösterna gör att det finns en oönskad distans mellan läsare och berättare. Jag engagerar mig mer i vissa och mindre i andra självklart, men märker också att det senare alternativet växer ju längre jag läser i boken. Det sporadiska tar liksom över djupet i boken. Jag gillar dock att Hattie inte framställs som en speciellt moderlig figur eller genomgod människa – fragmentariskt växer det fram en bild av en kvinna som har mött många besvikelser och sorger och att detta självklart påverkar hur hon hanterar livet framöver. För övrigt är alla personer i boken väldigt mänskliga och mångbottnade, vilket är en stor del av bokens förtjänst.

Andra som läst: Sincerely Johanna och Och dagarna går.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s