Veckans utmaning – kultur som påverkat min generation

Generationsskildringar inom kultur handlar veckans utmaning om på Kulturkollo – om kultur som har definierat vår generation och kultur som skildra den. Vad som förenar oss och vad som särskiljer oss. Hur var vi? Hur är vi? Vad formar oss? Och vad speglar oss? Kan vår generation definieras utifrån musiksmak? Vad särskiljer min tonårstid kulturellt sätt från din?

Veckans utmaning har lite olika alternativ beroende på vilken fråga som väcker mest nyfikenhet hos dig (eller varför inte svara på båda?!):

– Berätta om en bok, film, musik och/eller TV-serie som definierar din generation, d.v.s. en bok, film, musik och/eller TV-serie som påverkat din generation fundamentalt (stort ord p.g.a. dramatiken, men du kanske kan komma på något som påverkade, i alla fall lite).

– Berätta om en bok, film, musik och/eller TV-serie som skildrar din generation på ett slående sätt, d.v.s. en bok, film, musik och/eller TV-serie som på ett trovärdigt sätt berättar historien om din generation.

For the record: jag är född mitt på sjuttiotalet och tillhör således -70-talisterna och inte minst generation X och den ironiska generationen. Min tonårsperiod var utan kontinuitet för att uttrycka det enkelt. Det går inte att hitta en röd tråd mellan mina olika musiksmak och klädstil under årens lopp utan var ständigt under utveckling så att säga. Eller ja den gemensamma nämnaren var nattsvart mörker, ångest och utanförskap (like any teenage kid you know).

Jag känner mig plötsligt lastgammal när jag konstaterat att vi hade ingen direkt ungdomslitteratur när jag var tonåring. Jag hittade anteckningar i en dagbok från när jag gick i lågstadiet och upp till högstadiet och böckerna jag nämner är helt klart vuxenlitteratur. Jag har visserligen läst mina Kulla gulla, var med i en disney-bokklubb som skickade hem böcker, men annars var det vuxenböcker som bokslukarjag fick ta till, såsom Grottbjörnens folk (åh vilken skämskuddeläsning för mitt tioåriga jag). Eller jo – nu slog det mig: Virginia Andrews Vindsträdgården, som handlar om de fyra syskonen Chris, Cathy, Carrie och Cory, som låstes in på vinden av en något sadistisk mormor. De böckerna älskade jag!

TV-program som jag spontant kommer ihåg från min barndom är Vilse i pannkakan, Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet och Tårtan (program som fortfarande kan ge mig kalla kårar. Bröderna Dal var så fruktansvärt hemskt). Några år senare samlades hela familjen kring Dallas, Dynastin och Falcon Crest. Några år senare igen var det Dirty Dancing, Top Gun och Point break, eller vi kanske snackar samma år här – minnet är suddigt och luddigt i kanterna (ja, jag börjar ju bli gammal sa jag). Men allt med Tom Cruise, Patrick Swayze och Brad Pitt funkade (Thelma and Louise FTW!).

Om vi  pratar böcker och hoppar fram några år så minns jag direkt  Inte utan min dotter av Betty Mahmoody, men den väcker mest minnen av min dåtid är Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Jag har nämnt den tidigare och skrev då så här:

Så plötsligt var jag på högstadiet igen

I brist på annat söker jag mig djupt in i det djungelliknande mappsystem som råder i datorn. Så plötsligt finner jag en bild som väcker så mycket minnen till liv. Året var 1989 (redan här en tidsmarkör för er som minns historieprogrammen på SVT). Jag tänker gråmelerade bänkar, tonårssmärtsamma korridorer, sönderkladdade kollegieblock, rökruta, reciterande av låttexter, permanent, hockeyfrilla och generation X. Det är också dagboksskrivandets storhetstid, det är Boye, Södergran och Lagerkvist. Det är MTV då de faktiskt hade musik i utbudet, det är blandband och reklamfilm är något smått exotiskt (inte minst jeansreklam). Och då tänker jag inte helt osökt även på Clash. Ebba Grön, Imperiet och Docent död. Jag tänker Sex Pistols. Jag tänker Inte som andra döttrar av Deborah Spungen.*

20130829-180728.jpg

Inte som andra döttrar som jag slukade flera gånger om som tonåring. Historien om Nancy Spungen, som blev knivmördad på det mytomspunna hotellet Chelsea Hotel i New York berättas av mamma Deborah. Nancys liv präglades av våld, droger och ett destruktivt förhållande med Sid Vicious (basist i Sex Pistols). De var, på den tid det begav sig, ett omtalat par som dåtidens Curt Cobain och Courtney Love på ett ungefär (är osäker vilket par det går att jämföra med idag). Jag blev i vilket fall som tonåring djupt tagen av historien om Nancy. Det är dock många år sedan nu, så frågan är om den håller än idag?!

*Blir du förvirrad av blandningen av tidsreferenser så förstår jag dig. Sex Pistols och Clash med flera var före min tid. Egentligen.

* repris från 29 augusti 2013 *

Annonser

6 reaktioner till “Veckans utmaning – kultur som påverkat min generation”

  1. Ja, jag läste också Inte som andra döttrar och var rasande på Malcom McLaren som mamman skyllde mycket (allt?) på. Såg för några veckor sen en dokumentär om Sex Pistols. Någon av medlemmarna, kommer inte ihåg vem, skyllde Sid Vicious död på dottern Nancy, att det var hon som var ansvarig för att han knarkade. Kommer inte ihåg om Sid också blev knivmördad? Orkade inte se hela dokumentären. Den var för destruktiv och svart.

  2. Älskade också Inte som andra döttrar och var livrädd för Bröderna Dal. Vilse i pannkakan funkade bättre, trots att jag inte gillade. Mina föräldrar gillade bara Dallas, Falcon Crest och Dynastin fick jag se först då jag fick en svartvit tv på rummet. Lyxigt värre. Det jag helt glömde bort var Varuhuset som absolut alla såg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s