Förlorade själar av Nadifa Mohamed

I Nadifa Mohameds Förlorade själar får vi genom tre kvinnoöden följa Somalias sammanbrott under -80-talet. Det är en historia om ett land som slits sönder av inbördeskrig där den kommunistiska diktaturen bekämpas av löst sammanhållna grupper – klaner (som också kämpar emot varandra), en historia om ett land där kvinnorna står lägst ner i rang var de än befinner sig i.

Att undvika skam verkar vara centralt för allt som en flicka företar sig i livet.

Du får träffa föräldralösa Deqo, som kämpar för sin överlevnad och som tidigt förstår att skam är något som följer ur processen av att bli kvinna. Du får också möta Flisan, som gör karriär inom det militära och som ständigt påminns om att hon är just kvinna. Kawsar är änkan som av en händelse blir fängslad och får benen krossade, vilket gör henne sängliggandes och i beroendeställning av andra och får tid att tänka tillbaka på sina livs val.

Kompositionsmässigt är Förlorade själar ganska förutsägbar – de tre kvinnornas vägar kommer att korsas och du får följa deras olika vägar dit. Till en början i kortare stycken för att sedan bre ut sig till att varje huvudperson får varsin längre del i romanen,  för att avslutningsvis gå tillbaka till kortare stycken. Jag hade önskat att boken kompositionsmässigt skulle följt den inledande stilen då de längre styckena nästan blev egna böcker (som då till slut ska förenas i en något osannolik avslut). Detta kan vara en bidragande orsak till varför jag emellanåt tycker boken är seg och långsam och jag hade önskat mig en högre lästakt.

Men det är kanske inte Mohameds berättarteknik elle stilistiska nivå som jag mest kommer att komma ihåg av Förlorade själar, utan den tragik den skildrar, det våldsamhälle och det kvinnoförakt som får ta plats. Jag kommer att minnas kvinnoras kamp i ett kaotiskt land där inbördeskriget bryter ut och så småningom kommer tvinga så många på flykt (idag har vi runt 60 000 somalier i Sverige). Jag kommer att minnas ett land, sällan skildrat, i litteratur, och jag kommer tänka på den när vi pratar om att leva i krig och när vi pratar om kvinnokamp och när vi pratar om flyktingpolitik. Då kommer jag tänka på Nadifa Mohameds Förlorade själar.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s