Jag säger det på en gång så har jag det sagt: jag ä l s k a r Aristotle och Dante i Benjamin Alire Sáenz Livets outgrundliga mysterier. Visst till en början är huvudpersonen Aristotle, Ari, inte så himlans intressant men oj vad han växer med boken. Och Dante. Dante. Visst tycker man kanske att Dante är lite för mycket till en början men oj vad jag gillar honom nu.
Året är 1987 och Ari är en tämligen ensam tonåring. Han tycker att mammans överbeskyddande och pappas tystnad kväver honom. Ari är inte direkt den pratsamma typen och inte minst när det kommer till att förmedla sina känslor, men det gör ingen annan heller i familjen. Mamman pratar inte om Aris bror som sitter i fängelse och pappan pratar inte om sina upplevelser under Vietnamkriget. Omgivningen och hans självbild är ganska ense om att han är en udda typ (utan att direkt kunna sätta fingret på varför).
Jag var alltså son till en man som hade Vietnam inom sig. Så jag hade en massa tragiska skäl att tycka synd om mig själv. Att vara femton år underlättade inte direkt någonting. Ibland kändes det som om den största tragedin av alla var att vara femton.
En dag träffar han dock Dante, som till en början verkar vara Aris motsats. Han pratar, skrattar högt, gråter mycket och läser poesi och tecknar. Och han lär Ari att simma. En djup vänskap växer fram emellan de båda ensamma tonårssjälarna. Både Ari och Dante är varmt porträtterade av författaren och du finner hela tiden nya sidor, nya nyanser hos dem båda. Jag blir så varmt i själen när jag tänker på deras vänskap – den rymmer så himla mycket och båda förändras så småningom i och med den.
Tillsammans söker de svar på livets outgrundliga mysterier – om att stå med en fot i barndomen och en annan i gränslandet mot vuxenvärlden, om att söka sig själv, vänskap och om kärlek. Den handlar också om föräldraskap och om familjerelationer och om att växa upp i ett mexikansk-amerikanskt medelklasshem under 80-talet.
”Det hjälpte”, sa han. ”Att prata med någon. Det var inte så farligt. Och det hjälpte faktiskt.”
”Ska du gå tillbaka?”
”Kanske.”
Jag nickade. ”Alla blir inte hjälpta av att prata.”
Dante log. ”Vad vet du om det?”
Jag log tillbaka. ”Nä. Vad vet jag om det?”
Saker bubblar under den tysta ytan och så småningom får man reda på varför Aris mamma är överbeskyddande och undvikande, varför pappan bär på en sorgsenhet och kärleken till alla bara växer. Det är så himla befriande att läsa om föräldrar som, trots sina naturliga brister, bara är så underbara. Dantes föräldrar är också ett helt oförglömliga och ja, det gränsar ibland till att bli lite smörigt, men de är så bedårande att man bara vill krama dem.
Och ja, kanske slutet blir lite för sötsliskigt, men vad gör väl det?! Livets outgrundliga mysterier är helt enkelt en bok som gör en lite lyckligare när man har läst den. Så gör det. Läs den.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Vad tycker du om den svenska översättningens språk? Vill verkligen läsa boken men tvekar mellan svenska och engelska… Och engelska har bland de finaste omslag jag vet, medan svenska är väldigt fult.. Men hört att språket i engelska versionen inte är helt lätt..
Jag är inte direkt rätt person att fråga då jag läser uteslutande på svenska. Men det brukar väl vara så här: reagerar jag inte så är det en okej översättning. Om jag inte missminner mig så uppfattade jag vid ett tillfälle en anglicism och retade mig för en nanosekund på den, men det var bara en gång. Jag reagerar snarare om översättningen är riktigt kass eller fantastisk.
Ang omslaget så gillar jag även det svenska men jag anser att det amerikanska är smått fantastiskt (därför valde jag också en bild på det, även om jag läst den svenska versionen).