Svarthuset av Peter May

Kriminalkommissarie Fin Macleod skickas till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna, för att undersöka ett mord med modus operandi som påminner om ett mord han utreder i sin nuvarande hemstad Edinburgh. Macleod är född och uppvuxen på ön, vilket gör att Peter Mays Svarthuset utvecklas till något mer än enkom en kriminalhistoria. Det är med blandade känslor Fin Macleod tvingas möta gamla bekanta, kvarlämnade vänner och sin första kärlek. Minnen han sedan längre lämnat bakom sig. Fin förstår snart att barndomens sår fortfarande är öppna och att det inte längre går att fly från sin historia.

Naturen har en alldeles speciell plats i boken och de karga stenstränderna, den gråa himlen, de regnpiskande vindarna och det oberäkneliga havet sätter sina spår i människorna på ön. Den årliga jakten på havssulornas fågelungar tycks också ha en speciell plats i ömänniskornas mentalitet och är en urgammal och tämligen obehaglig gaelisk tradition. En skara utvalda män och pojkar för under två veckor ett primitivt leverne på en klipphäll på en otillgänglig strand för att slakta det kommande årets konsumtion av havssulor – en kamp mot naturen på flera sätt.

Jag är nära att ge upp boken under mittpartiet då jag har svårt att få flyt i min läsning (ni vet tröttdöden när man bara orkar läsa ett par, tre sidor om dagen). Men så småningom slukas jag av Peter Mays sätt att berätta och har svårt att lägga boken ifrån mig. Den är så mycket mer än ”bara” en mordhistoria och Fin Macleaods historia är så klart så mycket mer komplicerad än vad den från början verkade. Mays text fortsätter helt enkelt att överraska. Jag gillar också särskilt hur naturen har en viktig och framträdande roll i historien och hur denna blir en del av hur människorna formas på ön.

Boken finns med på årets bokrea och jag kan verkligen rekommendera er att läsa den. Om jag har uppfattat mina fellow bokbloggare korrekt så ska den andra delen, Lewismannen, vara än bättre, vilket sätter mig i ett tämligen skönt utgångsläge då den står och väntar här i bokhyllan. See you soon again Fin Macleoad!