Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Man kan kanske tro att jag är lättköpt när det kommer till böcker som handlar om tvillingar, men sanningen är den att jag är tämligen kräsen då jag anser att de skapar en bild, en fördom mot tvillingar som sällan är sann. Men oj vad jag blev såld på Jandy Nelsons Jag ger dig solen! Och ändå så inkluderar den såväl tvillingtelepati (nåja lite i alla fall), mystiska inslag, skrock som spöken. Alltså som gjord för att jag ska ha en skeptisk inställning, men se där vem satt vid poolen, och ömsom grät och ömsom smålog och slukade boken, om inte jag.

Tvillingarna Jude och Noah förstår varandra innan orden är sagda, tänker samma tankar och båda har, likt deras mamma, en stark kärlek till konsten. Jude och Noah som älskar varandra innerligt, men som också lever i ständig kamp, konkurrens och utmanar varandra.

Jag blir helt chockad. Hon har aldrig bett om att få någon teckning förut. Jag är hemskt dålig på att ge bort dem. ”För solen, stjärnorna, haven och alla träd kan jag överväga saken”, säger jag, väl medveten om att hon aldrig kommer att gå med på det. Hon vet hur gärna jag vill ha solen och träden. Vi har delat upp världen mellan oss sedan vi var fem. Och  nu är jag överlägsen – för första gången har jag världherravälde inom räckhåll.

Tvillingarna är väldigt olika som person, men har ändå en särdeles förmåga att förstå varandra, näst intill telepatisk. Familjen drabbas dock av en svår tragedi och hela världen tycks gå sönder. Så även bandet mellan tvillingarna.

Du får ömsom följa Noah som fjortonåring och ömsom Jude som sextonåring och historien om varför de båda tvillingsjälarna gled isär blir allt mer tydlig. Fram träder också hur olika de båda syskonen är varandra. Noah lever främst i konsten och är en ensam själ medan systern kastar sig ut på ständiga äventyr och är social.

Nelson levandegör sina karaktärer på ett fantastiskt sätt och jag älskar hur Noah ständigt tänker i bilder och föreställer sig hur han målar världen och hur Jude rabblar egenpåhittade (och/eller farmors) livsord och styrs av dessa. Mest av allt älskar jag att de inte är så himla perfekta. Båda har brister och gör fel gentemot varandra. Men hur reparera man de fel, de beslut man tar som är livsavgörande?

”Okej”, säger hon till slut. ”Träden, stjärnorna, haven.”
”Och solen, Jude”.
”Okej, okej”, säger hon till min stora förvåning. ”Jag ger dig solen.”
”Nu har jag ju mer eller mindre allt!” säger jag. ”Du är galen!”
”Men jag har honom.”

Boken handlar om sorg, men också om kärlek, lika många delar syskonkärlek som syskonrivalitet och om hur konsten kan gömma hela livet. Och nog är det hög igenkänning som tvillingförälder och känslan av att inte riktigt räcka till: ”Ibland känns det som att det inte fanns tillräckligt av mamma”, som Noah sa vid något tillfälle i boken. Spöken, skrock och övernaturliga inslag blir en del av det hela på ett sparsamt och självklart sätt och kan vara en symbol för den skuld som en av syskonen bär. Det vill säga inget som på något sätt påverkar mitt omdöme om boken. Kort och gott: läs!

 

Annonser

3 reaktioner till “Jag ger dig solen av Jandy Nelson”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s