Rävsång av Christin Ljungqvist

Jag gillar verkligen Christin Ljungqvist sätt att skriva. Den ena boken är inte den andra lik, men ändå känner man igen Ljungqvist litterära röst. I Kaninhjärta gillade jag särskilt det tempoväxande språket, i Fågelbarn det kreativa bildspråket och i Rävsång använder hon andra litterära grepp för att driva på historien, vilket gör att hon är en spännande författare att följa.

Rävsång handlar om Finn, som efter ett och ett halvt år på resande fot, väljer att komma hem igen. Hem till lägenheten, till soffan där hans pappa dog, bokstavligen drack ihjäl sig, innan Finn flydde landet. Hem till resterande familjen och vännerna som desperat letade och lyste honom innan han gav sig känna via sociala medier. Något stämmer dock inte; saker tycks byta plats i lägenheten, hunden morrar åt till synes ingenting, TV:n sätter på sig själv och mamman beter sig emellanåt ytterst märkligt.

Likt de föregående böckerna är detta först och främst ett familjedrama, en relationsbok där vad som händer mellan personerna är det viktiga. Det handlar om hur Finn svek familjen och vännerna. Hur och om man kan komma tillbaka till det som en gång varit. Vad händer med dem som stannar kvar? Vad händer med den som återvänder? Boken handlar om förlåtelse och sorg. Utöver detta blandar författaren detta med magisk realism då hon väljer att inkludera övernaturliga inslag. Detta görs dock på ett ytterst sparsmakat sätt, vilket gör att även jag, den stora skeptikern mot annat än just realism, köper allt med hull och hår.

Om de föregående böckerna har språkligt sätt varit stilistiskt smått fantastiska så använder  Ljungqvist denna gång mer handlingen som katalysator av det suggestiva. Likt Elisabeth Östnäs, som i Feberflickan, använde feber som ett väldigt effektfullt sätt att bygga stämning, låter Ljungqvist huvudkaraktären ha en tilltagande huvudvärk och stamning som varningstecken att något kommer att hända. Varför denna återkommande huvudvärk? Är det Finn själv som framkallar den? Och varför verkar den emellanåt som helt bortblåst?

Denna gång använder författaren sig också av en hel del populärkulturreferenser, som jag inte riktigt minns förekom i tidigare böcker (men det kanske det gjorde?). Du får textrader från såväl The Soundtrack of Our Lives, Kent och inte minst Håkan Hellström som återkommer flera gånger i texten. Jag gillar också att Ljungqvist låter Hanna, som hade en viktig biroll i Kaninhjärta och huvudperson i Fågelbarn, återkomma i boken. Även denna gång som en viktig och avgörande biroll. Jag gillar också huvudkaraktären Finn – å ena sidan vill jag emellanåt ruska om honom och irriterat fräsa (läs: skrika) uppmaningar i hans öra, å andra sidan smälter jag när jag ser hur mycket kärlek han hyser för sin familj och vänner (och räds inte att visa det).

Är det något jag saknar då? Ja, det skulle vara Ljungqvists bildspråk, men Rävsång klarar sig utan – det är bara jag som saknar. Jag ska också erkänna att jag har något svårt för Facebook-inslagen, som trots att jag ser att det sker spännande saker i relationerna, emellanåt skaver i mitt läsflow. Utöver detta har författaren en särdeles förmåga att låta texten flyta och språket är förledande och spännande, vilket gör att boken är svår att lägga ifrån sig.

Annonser

En reaktion till “Rävsång av Christin Ljungqvist”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s