Steglitsan – not so smart tajming månne

Vad jag icke förstår: att man måste skriva så l å n g t. Vad är det med stora författare och episka proportioner av bokstäver i följd? Är det bara jag som tycker att Donna Tartts Steglitsan är ofantligt l å n g? Hade inte historien mått väl av att kortas, si så där, ett par hundra sidor? Är det bara jag? Va?!

9789100138882Steglitsan handlar om Theo, som med ett hårsmån, överlever en explosion på ett konstmuseum då hans mamma dör. På ren impuls plockar han med sig en ovärderlig tavla, ”Steglitsan”, då han vacklar till synes omärkt ut på gatan. Den knappt åttahundra sidor
l å n g a romanen handlar sen om Theos odyssé genom livet; en far som sviken, vänner som dyker upp och försvinner, uttråkade drogrus, och den återkommande målningen som (för)följer Theos tankar.

Jag må hända vara den enda, men som jag har fått kämpa igenom den här boken. I två månader och genom fyra andra böcker har jag kämpat för att läsa ut Steglitsan. Visst ser jag storheten i Tartts språk. Visst ser jag storheten i hur hon kan belysa den minsta detalj i fullt fokus och jag ser hur hon sticker iväg på sidospår för att återkomma till ursrungshistorien. Min nyfikenhet triggas också av författarens långa skrivprocess och något tillbakadragna personlighet. Men, hallå, ändå?! Jag blev faktiskt smått förbannad när jag häromdagen kämpade mig igenom de sista sidorna. Jag blev och blir smått förbannad på mig själv då jag uppenbarligen inte har vett att uppskatta det här. Må hända att det kan vara så att jag inte skulle ha påbörjat den över huvudtaget just då – då när jag precis börjat läsa igen efter en hel vår av obefintlig läslust och ”lästorkan el grande” härjade.

Vill du istället läsa tankar från dem, som uppenbarligen har vett nog att uppskatta detta, kan du göra det hos: Fiktiviteter och Annika Koldenius och missa inte Dark places hyllning av The Goldfinch.

 

12 reaktioner till “Steglitsan – not so smart tajming månne

  1. Vi läste båda jag och min sambo. Två inlägg av olika läsare blev det av det och jag var betydligt mer skeptisk än gästbloggare M. Jag tyckte deltar långt, onödigt detaljerat ibland och några sidospår för många. M älskade alltihop. Tid, plats och omständigheter påverkar absolut läsningen. Eget bagage också. Jag tyckte att funderingarna kring äkta kontra oäkta, konst och familjen var intressanta

    1. Det känns skönt att veta att fler har liknande tankar. Tyvärr är det ju så att man kan förstöra en hel bok, en möjligen fantastisk läsupplevelse, bara genom att välja den vid fel tidpunkt. Om jag lägger boken åt sidan, så kan jag tyvärr inte ta upp den igen. Så jag fick helt enkelt fortsätta att släpa mig igenom den, eftersom jag visste att den annars skulle förbli oläst.

  2. Alltså: hela anledningen till att jag inte kommer mig för att testa Tartt just nu ärligt lääängden på hennes omtalade verk! Det känns så tungt på något sätt. Så hittills har jag inte kommit för och frågan är om/när det ”passar”. Tillbaka på jobbet igen med allt vad det innebär blir jag dessutom alltid så fruktansvärt trött. Detta gör läsning till en konst innan jag kommit in i den nya lunken och det kan dröja fram tills höstlovet… ;O

    1. Jag skulle nog rekommendera dig att läsa när man känner att man har tid. Det krävs ett par timmar åt gången och inte så sporadiskt som jag försökte läsa den. Så invänta du höstlovet eller kanske jullovet. 🙂

  3. Jag har en oerhört komplex relation till Steglitsan, jag gillade stämningen och språket men håller helt och hållet med om att den skulle ha mått bra av att kortas sisådär 200 sidor. Samtidigt gillar jag det långsamma också… Jag är helt enkelt kluven. Boken tog mig hela sommaren att läsa och jag ska verkligen inte säga att det var en ren njutning, det var ofta något av en prestation, lite en ansträngning mot målet att ha läst den. Och ibland var det ren gudomlig genialitet. En mycket säregen bok är det i alla fall, jag är glad att ha övervunnit den 😉

  4. Jo, men delvis håller jag med men måste också säga som Fiktiviteter att en del av det som gjorde den så bra var ju också att den VAR långsam på sina ställen. Det jag kände annars var att den tidvis var helt briljant, men eftersom en var så lång så kändes det oundvikligt att den skulle vara på topp hela tiden. Men den beskriver ju ett helt liv. Men upp och ned-gångar, med action och eftertänksamhet. Jag läste den verkligen när jag hade tid och möjlighet, annars hade jag förmodligen itne orkar/kunnat ta mig igenom den och jag är så oerhört tacksam över att jag kunde tajma min läsning så. Definitivt min största läsupplevelse förra året.

  5. Jag tyckte att någon redaktör kunde ha hjälpt författaren att korta ned historien! Det kändes som om man läste vissa saker flera gånger, och speciellt biten när han bor hos sin far kunde ha varit hälften så utförlig. Kill your darlings brukar man ju säga och det verkar inte denna författare kunna göra…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s