Hemma på våran gata i stan…

Jag är uppvuxen i en liten stad på västkusten där hav möter skog, närmare bestämt i Falkenberg. En stad i miniatyr men med stor charm och som så många andra städer utmed kusten lever upp i full blom under sommaren för att sedan gå i ide under den kalla delen av året.

När jag såg Mettas förslag på ett bloggmaraton, där vi på ett eller annat sätt skulle utgå ifrån vår hemstad, blev jag självklart sugen på att hänga på. Sen har jag gått och grunnat och grunnat på det här inlägget och så slog den där förmörkande prestationsångesten mig i nacken. Inlägget borde ju vara underhållande, säga något insiktsfullt och ha en tydlig litterär förankring (det är ju ändå en bokblogg det här).

Vi har inget kulturhus eller något större bibliotek att skryta med. Inte heller någon bokmässa eller litteraturfestival. Jag har visserligen sommarjobbat på stadens bokhandel, men inte mycket att orda om det. Vi har dock några kända kulturpersonligheter med rötter i staden såsom Carl-Johan Vallgren, Nina Björk och filmregisören Jesper Ganslandt. Någon är barndomskompis med min bror, en annan har varit dagbarn hos min mor, men så mycket längre än så sträcker sig inte våra gemensamma vägar. I min bokhylla står böcker av såväl Vallgren som Björk, men skämmes på mig – de har förblivit olästa. Om jag hade läst något så hade Havsmannen varit en perfekt bok att skriva om då den utspelar sig i 80-talets Falkenberg.

Jag gör därför en chansning. En långsökt koppling till ämnet. För jag vill ju vara med. Jag tänker berätta om mitt förhållande till stranden och förhoppningsvis få till en knorr om läsro.

”Hemma på våran gata i stan”, som Stina på Saltkråkan alltid sa, hade jag bara några cykeltramp ner till Skrea strand och barndomens sommarlov innebar solstänkta ben och salta barnarmar. Stranden fanns där lika självklart som allt annat i barnets värld, som jordgubbarna i landet, rabarberstänger i sockerfyllda glas eller fiskdammen vid midsommarstången. Sommarloven var oändliga och jag minns särskilt den pirriga magen när man äntligen fick lov att cykla till stranden själv. Jag tänker också på sandknastriga kanelbullar och varm saft, på den hårda tångytan som sprack och tårna tvingades blanda sig med rutten tång och hur ont de vackra brännmaneterna kändes när de smekte somriga barnsben.

424585_10150503276332047_46019922_n

Men det är först nu som vuxen och en flytt (många cykeltramp inåt landet) senare som jag fullt ut förstår hur mycket havet verkligen betyder för mig. Det är en alldeles speciell känsla att stå och blicka ut på en ändlös horisont, att höra snäckskalen spraka under fötterna och känna vågorna smeka vristerna. Dock undviker jag numer helst stranden när man får bana sig ner mellan brassestolar, rullande parasoll och fikafiltar. Bästa tiden är någonstans där vår övergår till sommar då stranden fortfarande känns tämligen ödslig.

Förra våren när utmattningen tyngde mig som värst var det stranden som fick mig att andas. Från frusen vår då kylan bet i kinderna till när solen började värma upp kroppen och så småningom själen. En kaffetermos, en solstol, en filt och en bok. Det var på stranden jag återfann min läslust. Sinnesro. Livstro. Läsro.

blogathon

32 reaktioner till “Hemma på våran gata i stan…

  1. Efter att ha bott stora delar av mitt liv i Halmstad förstår jag precis vad du känner när du beskriver havet och känslan av att stå och titta ut över en horisont. Smålands inland är också vackert men hallandskusten är det något visst med.

  2. Underbart inlägg. Får mig att längta till Hisingen/Göteborg, där jag bodde alldeles vid havet, alltid gick morgonpromenad till havet och tog tidigt morgondopp med hundarna. Inga turister där 🙂
    Kram Kim

  3. Härligt att läsa om havet! Det är en barndomsmiljö även för mig. Visst har man läst åtskilliga böcker liggande på stranden som barn. Men jag håller med dig; bästa tiden att njuta av havet och stranden är när ingen annan eller väldigt få är där. Tack för ditt trevliga inlägg!

  4. Vad fint! Som du beskriver havet är ungefär som jag känner för att gå i en skog 🙂 Det är viktigt med miljöer som låter en andas i själen. För lite hav i Norrbottens inte-omedelbara-kusttrakter kanske för att havet ska ha fått den rollen för mig, det är fint men inte viktigt. Träd däremot 😛
    Låter supermysigt att sitta och läsa vid havet med filt och termos, ska prova det nästa gång jag träffar ett hav!

  5. Stämningsfullt inlägg. Vackert!
    Även jag dras till hav och blickar mot horisont. Som du säger, det känns lättare att andas. Men jag får nöja mig med Vätternvatten i min omedelbara närhet – dock inte så dumt det heller, den är kristallklar och så älskar jag dess rena sötvatten.

  6. Så fint inlägg! Eftersom jag själv varit utmattad så känner jag igen mig i det att vilja få ro att tänka utan massa folk, då är det perfekt med ett sånt här smultronställe.

  7. Vilket härligt inlägg. Jag har iofs svårt att finna ro på stranden, eller ro får jag, men jag har fullt upp med att titta på ev människor, djur och fota. Ska jag få den där riktiga ron ute i naturen blir det skogen för mig.

    1. Tack! Jag finner inte heller någon ro om jag måste dela stranden med en massa andra. Därför är platsen som bäst innan semestersäsongen dra igång. Skog kan lugna men jag känner mig lite instängd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s