Huvudpersonerna i Chris Cleaves Guld är såväl varandras träningskompisar som värsta konkurrenter. OS i London närmar sig och för första gången får de möjlighet att tävla på hemmaplan. Zoe har deltagit i OS förut och har vunnit två guldmedaljer i Aten 2004, då Kate stannade hemma med nyfödda dottern Sophie, och ytterligare två i Peking. Konkurrensen hårdnar dock brutalt då det står klart att endast en av dem kan få en plats att tävla i och för sitt hemland.
Trots ovan något korta referat av handlingen är det dock inte uteslutande en roman om sport utan du får ta del av det psykologiska spel som förs mellan karaktärerna som sker såväl i träningskläderna som på fritiden. Förståelsen och spelet dem emellan fördjupas något då det står klart att historien är än mer komplicerad än vad författaren inledningsvis gav sken av. Tyvärr känner jag dock att dessa vändpunkter är väntade och blir inte nämnvärt förvånad av dessa. Sen går det inte att undgå att en stor del av boken är just sport och ett intresse för velodromcykling hade klart varit att föredra.
Okej, å ena sidan gör jag månne inte boken helt rättvisa då jag har trögläst den genom arbetsintervjuer, bokmässa, nytt-jobb-stadiet, men å andra sidan fängslas jag inte tillräckligt för att prioritera några längre stunder åt historien om de två tävlingscyklisterna Zoe och Kate. Jag var väl medveten om att historien var långt ifrån debuten Little Bee, men hade nog förväntat mig liknande fängslande berättarglädje. Så jo jag är besviken.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Du har fel 😉 Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om Zoe, och kände med henne.
Hehe jag hade för mig att du gillade. Därför blev jag så förvånad för vi har ju ganska lik lässmak. Men som sagt det sporadiska läsandet kan säkerligen ha bidragit.
Det kan det nog ha gjort, det gör tyvärr gärna det med böcker. (Tror nog också att anledningen till att jag gillade så mycket var att jag kände med och kände igen mig i Zoe, det brukar också båda för att det blir en bra bok.)