Gone girl – om onda kvinnor och litterärt mörker

Att skriva en fullgod recension på Gillian Flynns Gone girl är näst intill en omöjlighet utan att inkludera en och annan spoiler. Men jag ska göra ett försök.

Amy och Nick har båda blivit av med sina jobb inom mediebranschen och flyttar därför till Nicks barndomsstad i Missouri. Nick finner sig snart till rätta och startar en pub tillsammans med sin tvillingsyster Go. Amy kommer dock aldrig att riktigt trivas och saknar sitt mer flärdfulla liv i storstaden. Förhållandet blir allt mer ansträngt och på deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy till synes utan några större spår. Hon lämnar efter sig ett upp och nedvänt vardagsrum och blodspår i köket. Är hon kidnappad? Mördad? Och i så fall av vem?

Du får ömsom följa Amys ord, inledningsvis i dagboksform och i dåtid, och ömsom Nicks som är den som får representera bokens nutid. Någonstans i mitten når dessa båda tidsplan varandra och boken tar en helt ny vändning. Amys dagbok vittnar om ett förhållande som gick från rosaskimrande kärlek till ett destruktivt och våldsamt förhållande. Nicks vittnar istället om en Amy som var omöjlig att behaga och deras förhållande kännetecknades alltmer av kyla och likgiltighet. Vem besitter sanningen? Vem kan läsaren lita på? På ett mycket skickligt sätt vaggar författaren in läsaren i en falsk trygghet och när du minst anar rycks mattan undan och lojaliteten kommer på så vis att hela tiden pendla mellan de två huvudkaraktärerna. Både Nick och Amy har emellanåt ett direkt tilltal till läsaren, vilket bidrar till att du låter dig svepas med i det som berättas och du blir på så vis en del i hela historien.

Gillian Flynn räds inte att skildra tämligen otrevliga och oangenäma karaktärer och det är en bedrift att inte tappa läsaren under tiden (vilket även känns igen från Mörka platser). Trots att jag inte egentligen känner något varken för Amy eller Nick och kan emellanåt känna leda för deras personligheter så tvingas jag hela tiden att välja sida.

Mörka platser har ett högre tempo och jag fastnade personligen mer för dess mörker, den skitiga miljön och jag gillade verkligen att ogilla Libby (och jag kunde på något vis ändock känna sympati för hennes historia). Gone girl når inte riktigt upp till den nivån, men den är fortfarande en riktigt bra spänningsroman.

Jag gillar hur Flynn sakta bygger spänningen och hur du får ett växande obehag som kryper längst ryggraden på dig. Jag fascineras också av hur hon lyckas få mig att hela tiden byta sida (för att till slut inte stå på någons) och att hon flera gånger om lyckas att lägga till mer till historien och få in flera vändpunkter. Ett sant nöje att läsa.

5 reaktioner till “Gone girl – om onda kvinnor och litterärt mörker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s