En klassisk brittisk deckare. Och ändå inte.

WeirdoÅr 1984 dömdes den då femtonåriga Corrine Woodrow för det satanistiska mordet på en klasskamrat. Känslorna i den lilla kuststaden piskades snabbt upp och hon kom att kallas såväl en galen häxa som mördar-Corinne. Tjugo år senare visar dock nya dna-bevis att hon inte kan ha varit ensam om dådet och Sean Ward, privatdeckare, reser till staden för att undersöka fallet. Det är dock (naturligtvis) lättare sagt än gjort, då det är många som vill lägga locket på och låta det förflutna vara.

Själva kriminalhistorien i Cathi Unsworts Weirdo är tämligen klassisk – någon mördas, någon undersöker av vem och varför – men samtidigt är den något helt annat. Nästan alla Unsworths karaktärer är säregna och nog finns där både mörker, svart magi och trasiga människor och miljöer nog för att göra förlagets genrebeteckning, ”Twist of noir”, rättvisa. På så vis omsluter Unsworth storyn i en suggestiv stämning vilket, i kombination med de udda karaktärerna, gör att hela staden känns ondskefull.

Weirdo berättas i två parallella tidsplan – 1983 och 2003, vilket gör att det dröjer tämligen länge innan hon avslöjar vem som är offret och vem som är den faktiska mördaren, vilket gör att spänningen byggs upp på flera nivåer. Jag gillar detta. Vad jag dock gillar mindre är att jag kommer på mig själv vara mer nyfiken på vem offret är än vem som utförde mordet.

Annonser

6 thoughts on “En klassisk brittisk deckare. Och ändå inte.”

      1. Kerstin Ekmans Häxringarna och det är fullt möjligt att det här är andra och sista chansen hon får 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s