Jag vet att jag inte är någon vanlig tioårig unge. Jag menar, visst gör jag vanliga saker. Jag äter glass. Jag cyklar. Jag sparkar boll. Jag har en Xbox. Sådana saker gör mig vanlig. Skulle jag tro. och jag känner mig vanlig. Inuti. Men jag vet att vanliga ungar inte får andra vanliga ungar på lekplatsen att skrikandes rusa därifrån. Jag vet att vanliga ungar inte blir uttittade vart de än går. […] Så här tror jag att det är: Den enda anledningen till att jag inte är vanlig är att ingen annan tycker att jag är det.
August ”Auggie” Pullman är som vilken tioåring som helst, men med ett ovanligt yttre. Han föddes med en genetisk sjukdom som har deformerat hans ansikte. ”Hur ni än tror att jag ser ut, så är verkligheten antagligen värre.” På grund av de långa sjukhusvistelserna har Auggie alltid fått hemundervisning, och boken inleds när han för första gången ska få börja i en vanlig skola. I Undret av R.J. Palacio får du följa hur August tacklar det, ibland skoningslösa, klimatet på en mellanstadieskola och hur vänskapsband knyts och prövas. Palacio har skrivit en viktig bok som sägs tilltala såväl en ung som äldre publik.
Jag gillar historien om August, om hans kamp efter normalitet och hur hjärtskärande denna kamp emellanåt är. Killen har en både tragisk och underhållande historia – du får såväl kväva gråt som småskratta.
Jag gillar hur Palacio har lyckats förmedla den känsla som de allra flesta möts av när de träffar Auggie för första gången. Hur alla, inklusive huvudpersonen själv, kämpar med att ”spela” normala och inte visa sina egentliga känslor. Och hur Auggie intalar sig själv att blickarna inte längre gör ont. Vilket de naturligtvis gör. Hela idén om boken är sprungen ur just en sådan händelse när Palacio och henne son träffade på en liten flicka med ett deformerat ansikte. Palacio hade svårt att släppa händelsen och funderade mycket på hur hon själv och inte minst hur sonen hade reagerat. Enligt författaren själv hörde hon samma kväll Wonder av Natalie Merchant och hon började skriva boken.
Jag gillar hur historien blir förmedlad ur olika perspektiv; det är inte bara August som berättar, utan även systern Olivia och hennes pojkvän Justin, vännen Summer, (o)vännen Jack samt systerns barndomsvän Miranda får alla varsin del i boken där du får möta Auggie ur andras ögon. Språket är enkelt och lättillgängligt – det är den som berättar vars språk som syns i texten. Historien blir på så vis naivistisk och den känns trovärdig.
Undret bör nog läsas i originalspråk då översättningen på flertalet ställen är något tveksam, t.ex. översätts Mr Tushman till Mr Rumpman (språknörden i mig vrider sig smått i plågor). Det jag även har att invända emot är att Palacio låter Justin exkludera alla versaler (men behåller vanlig interpunktion), vilket jag har svårt att se själva poängen med. Enligt författaren ska Justins text jämföras med musikens noter och texten är ett flöde av hans tankar utan interpunktion (fast det är just det. Den har ju interpunktion?!). Men detaljer, detaljer. Vad jag dock saknar är föräldrarnas eller någon annan äldres perspektiv, då boken kunnat få fler dimensioner och bilden blivit något mer komplex.
Jag gillar inte det sockersöta, typiskt amerikanska, inslagen. Jag hade gärna sett att huvudpersonen själv var något mer sammansatt. Måste August vara så ofantligt god och de onda så genomonda?! För att inte tala om det ofantligt omätbart söta slutet, som tyvärr blir lite för bra.
Jag hänförs inte. Jag har mina reservationer och ja, jag är något besviken. Hade det bara inte varit så förbannat sockersött, hade inte författaren kört ”all in” beträffande lyckligt slut-ingredienser, så hade jag troligen varit något mer positiv. Missförstå mig rätt. Jag gillar Undret, men blev inte så totalt förälskad som jag förväntat mig.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 