Feberflickan och om att maximera läsupplevelsen

”[…] med en kvardröjande känsla av äckel, kladd och skuld” – låter det som en bok för undertecknad. Det kom dock att dröja innan jag fick sätta tänderna i Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan. Som en fantastisk scendekor och för att maximera min inlevelseförmåga läste jag den i feberfrossa. Om detta förhöjde eller sänkte läskvalitet är svårt att säga.

Du får följa Luna som i en diffust febrig dimma vandrar runt i det hus, där hennes far och ”hon” ligger döda. Samtidigt som du får följa Lunas väg i nuet då hon inväntar polisen och följande rättegång så får du tillbakablickar på vad som varit. Du får ta del av en familj i förfall där tragedin tycks vara oundviklig.

Jag gillar särskilt den tidstypiska beskrivningen av sekelskiftesmiljön och den suggestiva stämning som ligger över läsningen. Du tvekar hela tiden själv på vad som verkligen har hänt. Och utan att avslöja allt för mycket så överraskade slutet mig.

Jag är dock något tveksam till formatet. Med ett blygsamt omfång på knappt 130 sidor så hamnar den någonstans i gränslandet mellan en långnovell och en kortroman. Jag önskar nog att boken hade varit längre, eftersom att historien är såpass intresseväckande att den hade kunnat fylla en roman. Men så är det väl alltid med böcker du tycker är bra – du vill ha mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s