Ingenbarnsland

Då fick jag i elfte timmen läst en av de romaner som var nominerade till Augustpriset 2012. Tack vare en finfin vinst från Norstedts. Tack!

Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland är ett språkligt äventyr där
författaren kontinuerligt utmanar språkets gränser. Nyorden haglar, vilket gör mig lite lyckligare i språksjälen. Miira beskriver sitt nya hem som ohemmigt, hon tankehälsar, tanketykar sig och tankeskickar bilder och hon är instängd i finneballebubblan. 

13038544_O_1Ingenbarnsland är en socialrealistisk resa till åttiotalets betongklädda Gårdsten och Bergsjön där kampen för att komma bort är lika stark som kampen för att passa in. Du får möta Miira som är född i Sverige, men trots detta ses som invandrare och måste gå i en hemspråksklass ”finneballeklassen”. Miira är arg. På gråheten, på skolan, på lärarna. ”Ville inte sitta i Rövmossen och få rövkramp. Mossa i skallen. Lära sig tråkig text och tråkiga tal utantill. Tryck i sig andras tankar och teckna vad hon ville, men det fick hon inte och så var det hon och inte Haggan [läraren] som var styvsint.” Miira har dock en styrka som få ser och hon vägrar följa den väg som andra försöker leda henne. 

Det språkliga risktagandet av författaren är fenomenalt, men historien som berättas går lite på tomgång. Det är visserligen inte handlingen i sig som driver historien framåt, men det händer ju ingenting. Vardagsrealismens litterära dilemma. Tyvärr tröttnar jag långt tidigare än boken tog slut.

Sammanfattningsvis: jag ser storheten men har inte vett nog att uppskatta den.

Annonser

2 reaktioner till “Ingenbarnsland”

  1. Ja den känslan känner jag igen. Så kände jag med ”Aliide, Aliide”, någonstans i en är man glad att vissa böcker finns men de når inte hjärtat. Den här tyckte jag dock stack ut från den vanliga ”barndomsskildringen-med-kreativt-språkbruk”. En 4:a åtminstone, jag gillade att den så tydligt visade upp ett ojämlikt samhälle som ett barn skolas in i utan att någonsin bli övertydlig eller skriva-på-näsan-aktig.

    Hade den tjänat på att vara 100 sidor kortare tycker du?

    Roligt förresten att det ser ut som att det snöar i omslaget 🙂

    1. Jag tror att den hade tjänat på att kortas. Det var resa två och därefter som jag kände att den tappade fokus (eller rättare sagt jag). Hade jag läst den vid en annan tidpunkt så kanske jag hade kunnat uppskatta den bättre.

      Extra plus för igenkänningsfaktorn då jag nästan är jämngammal med författaren. En liten nostalgitripp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s