Tre gånger Adichie

Ett författarskap som verkligen talar till mig är Chimamanda Ngozi Adichies. Hon har kommit att kallas ”en av sin generations främsta afrikanska författare” och hon har ett litterärt tonfall som tenderar att fängsla mig då hennes miljöer, personer och starka berättarröst generellt skiljer sig från dem jag är van vid.

Det stora internationella genomslaget fick hon med En halv gul sol, i vilken hon fick hela världen att minnas Biafrakriget som utspelade sig mellan 1967-70. Hon lyckas på ett passionerat, närvarande och nyanserat sätt att fängsla läsaren med sina människoskildringar och med det historiska skeendet (utan att bli historiskt tung och torr). Boken är fascinerande ur flera olika perspektiv och det är svårt att klippa navelsträngen när den är slutläst. I boken får du bland flera möta tvillingsystrarna Olanna och Kainene, den politiskt engagerade Odenigbo, engelsmannen Richard och tjänaren Ugwu. Kriget bryter ut. Hem och familj splittras. Människoödena flätas samman i en fängslande väv.

      

”Vackert skriven och till brädden fylld med liv, En halv gul sol är en enastående roman.”  (Joyce Carol Oates)

Lila Hibiskus är hennes egentliga debut men kom ut här i Sverige tre år efter En halv gul sol (2007). Historien är enklare och mindre komplex, men du känner igen Adichies ton. Lila Hibiskus är klart läsvärd och minnesvärd. Samtidigt som Kambilis far Eugene Achike får pris från Amnesty International och skänker stora summor till välgörande ändamål är han en tyrann innanför hemmets fyra väggar. Han håller familjen i ett järngrepp och styr familjen genom religiös oresonlighet och du får ta del av Kambilis kamp för att hitta sig själv. Historien om Kambili och hennes familj griper ett hårt tag om hjärtat. Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ett utdrag.

Slutligen så vill jag lyfta Adichies novellsamling Det där som nästan kväver dig från 2011. Att ha en novellsamling av Chimamanda Ngozi Adichie på sängbordet är utöver det vanliga då novellerna visar prov på samma starka språk som i tidigare böcker. Ett språk som får en att hålla andan, känna efter och får läsaren att vara där på plats, t.ex. i ”Äktenskapsarrangörerna” när Chinaza träffade sin make och hon förundrat ser ”Ytterligare en detalj äktenskapsarrangörerna försummat att nämna – munnar som berättade sömnens historia, som kändes smetiga som gammalt tuggummi, som luktade som sophögarna vid Ogbetemarknaden”. Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ytterligare utdrag.

Två andra starka noveller är ”En privat angelägenhet” och ”Den amerikanska ambassaden”, i vilka Adichie berättar om sorg, flykt och revolt i Nigeria. Som alla novellsamlingar gör sig novellerna bäst om man läser dem en och en, då och då.

Har du ännu inte läst Chimamanda Ngozi Adichies så kan jag varmt rekommendera att du gör det.