Det är något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Något med hennes språk. Något med hur hon leker med tidsperspektivet. Något som suger in mig i vemodig läseufori. OM jag är på ”Oates-mood”. Men nåde mig om jag inte är i rätt stämning när jag börjar läsa. Då kan en hel JCO-roman gå åt spillo.
Oates för mig är mycket svärta. Avskalat och smärtsamt. Fascinerande tragik men även en strimma ljus. Idag kommer en ny roman – Dykvinnan. Den åker direkt in på Vill-läsa-listan.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 